Finanskriget + Nedläggningen av Hjo Tidning
EFN:s rekryteringar och FinansWatch intåg skapar turbulens i affärspressen. Hjo Tidning läggs ner och väcker frågan om det är början på en trend.
NYHETSBREV – 29 aug 2024
INTRO: Nu är ni över 900!
AKTUELLT: Finanskriget mellan EFN, FinansWatch och Dagens Industri
ANALYS: Är nedläggningen av Hjo Tidning bara början?
TECKEN I TIDEN: Jonas Bonnier forskar om värdet av en unik berättelse
Nu är ni över 900!
I dag är ni över 900 som får detta nyhetsbrev i er mejl. Det är långt över vad jag tänkte när jag skickade ut det första brevet i oktober för snart ett år sedan. Tusen tack för att du är en av de som läser! Känner du någon som du tror kan vara intresserad får du gärna skicka vidare och tipsa.
Det förra nyhetsbrevet kom för bara en vecka sedan. Tidigare har jag skickat ut breven varannan onsdag, men under hösten kommer jag att variera både längden och frekvensen. Jag tror det passar bättre eftersom det ofta blev alltför långa brev när de kom var 14:e dag. Men det viktigaste är vad du som läsare tycker, så hör gärna av dig med synpunkter.
Nu över till innehållet som i dag fokuserar på de nya aktörerna inom affärsjournalistiken och nedläggningen av Hjo Tidning.
Vem vinner finanskriget?
Att det råder fullt krig inom affärspressen är knappast en nyhet. EFN verkar rekrytera alla kända journalister samtidigt som Danmarks största mediehus går in i Sverige för att ge Dagens Industri en rejäl match. Men vem vinner? Och vem konkurrerar egentligen med vem?
Med tanke på att Dagens Industri har varit Bonniers pålitligaste kassako sedan mitten av 1980-talet är det kanske märkligt att konkurrenterna inte dykt upp mycket tidigare.
Finanstidningen gjorde ett gott försök att utmana på 1990-talet men var aldrig i närheten av att rubba DI:s ställning. Det mest framgångsrika försöket att utmana DI får nog Breakit sägas ha gjort. Men de blev uppköpta av DI när de väl börjat tjäna pengar, så det ökade knappast konkurrensen på marknaden.
Att EFN:s nystart sammanfaller i tiden med lanseringen av FinansWatch i Sverige är självklart en slump. Men det gör att DI fått ett tvåfrontskrig på halsen; en attack mot en liten del av bevakningsområdet samtidigt som en attack från en aktör som inte är ute efter DI:s kunder, men väl DI:s medarbetare.
“EFN är en märklig satsning eftersom de finansieras av en stor bank – en av de aktörer som de ska granska”, säger DI:s chefredaktör Peter Fellman.
“FinansWatch hade vi ganska bra koll på och visste att de var på väg att starta i Sverige. Nu blev tajmingen med vår satsning på vårt nyhetsbrev Finansmarknaden väldigt bra. Vi känner dem också väl från Danmark där vi äger tidningen Børsen.”
Att det är EFN som väcker mest känslor i mediebranschen är tydligt när jag talar med flera olika personer. Och det alla talar om är att EFN betalar mycket höga löner. “De betalar för en fulltid även om folk ska jobba halvtid” är en uppfattning som jag hör mer än en gång. Det är dock en uppfattning som EFN:s chef Leo Lagercrantz tillbakavisar med viss ilska:
“Det är rent skitsnack! Oförskämt! Det kommer uppenbarligen från folk som inte har någon koll! Vi har lägre medianlöner än DN. Vi betalar kanske bättre än landsortstidningar och Sveriges Radio. Men är det inte bra att journalister kan tjäna skapligt?”
“Det som driver journalisterna att komma till EFN är att de här får göra fördjupande journalistik och slipper klickjakt och att skriva för att konvertera läsarna till prenumeranter. Vi har en mycket hårt arbetande redaktion. Det finns en glöd och ett engagemang på EFN som har försvunnit på andra redaktioner”, säger Leo Lagercrantz.
En annan åsikt om EFN som många lyfter fram är att de är väldigt få som tittar eller lyssnar på deras program. Emanuel Karlsten gick igenom antalet tittare på YouTube i ett avsnitt av Mediepodden, men även detta menar Leo Lagercrantz är ett exempel på dålig kunskap.
“Emanuel påstår saker som är helt tagna ur luften. Vi når ut väldigt bra. Titta på podden Börssurr, där har vi fler lyssnare än DI:s och Schibsteds poddar. Se på Börslunch, den ligger långt över något som DI gör. Även Mammons rike som fått en stor tittarskara om man jämför med vad andra når.”
“Och att vi inte skulle bevaka Handelsbanken är fel. Vi har exempelvis sågat dem i våra börsprogram när de kommit med svaga kvartalsrapporter. Men vem bevakar Bonnier? De har enorm makt i dag, men Dagens Industri skriver inget om det.”
EFN har än så länge en enda finansieringskälla, ägaren Handelsbanken. Allt material publiceras öppet och det finns inga annonser. Så den direkta konkurrensen med Dagens Industri och andra affärsmedier är begränsad i ekonomiska termer även om alla självklart konkurrerar om konsumenternas tid.
Med FinansWatch sajt och Dagens Industris digitala nyhetsbrev, som bytte namn från Fond&Bank till Finansmarkanden i början av veckan, är konkurrensen desto tydligare.
DI säger själva att de nu gör en storsatsning när de utökar redaktionen från två till tre journalister. FinansWatch har dock fyra journalister på plats och säger att det kan bli fler i en ganska nära framtid. Men både Peter Fellman och Rasmus Emborg, editorial director för alla Watch Medias nyhetssajter, vill tona ner konkurrensen.
“Vi tittar inte så mycket på vad Dagens Industri gör”, säger Rasmus Emborg. “Vi har ett koncept som varit väldigt framgångsrikt i Danmark och Norge så vi fokuserar på att göra ett bra innehåll här i Sverige också.”
Kanske finns det rentav plats för både FinansWatch och Finansmarkanden?
“Priset är inte så viktigt inom B2B-medier”, säger Peter Fellman. “Om vi båda lyckas leverera något som har tillräckligt värde för kunderna så kan det nog finnas plats för båda, det återstår att se.”
Om FinansWatch lyckas etablera sig så kommer Watch Media rimligen lansera fler titlar i Sverige, men Rasmus Emborg framhåller att inga beslut är fattade i dag. I Danmark finns det 17 olika att välja på och i Norge, där verksamheten startades för fyra år sedan, finns redan sju olika sajter. I alla länder har man börjat med FinansWatch, i Norge blev de två följande titlarna EiendomsWatch och AdvokatWatch.
Men hur påverkas marknaden om det kommer ett antal mycket nischade nyhetsverksamheter som alla drivs av prenumerationsintäkter? (En prenumeration på FinansWatch kostar 9 980 kronor per år). I Danmark verkar inte Børsen har drabbats i någon större utsträckning, men det är självklart att de gärna skulle ha skapat en liknande tjänst själva om de hade varit snabbare att möta konkurrenten när den dök upp.
I Sverige borde DI ha kunnat utveckla sina nyhetsbrev tidigare, men man är i alla fall inte på efterkälken. Om det räcker eller inte vet vi om några år.
Är nedläggningen av Hjo Tidning bara början?
🗞️Om två veckor, fredag 13 september, kommer det sista numret av Hjo Tidning. Det innebär att en förstatidning läggs ner – något som inte inträffat i Sverige på ett par decennier. Är det vi ser ett trendbrott eller bara en naturlig samordning inom en av våra mediekoncerner?
Hjo Tidning har kämpat med dålig ekonomi i flera år. Men det som blev spiken i kistan var att upplagan föll under 1 500 exemplar, vilket gjorde att tidningen inte kunde få något mediestöd.
Tidningen, som startades 1847, var länge lönsam utan statliga pengar, trots att upplagan aldrig blev större än 2 500 exemplar. Förklaringen till framgången var att tidningen helt dominerade Hjo med en hushållstäckning på nära 90 procent trots att utgivningen aldrig blev mer frekvent än två nummer per vecka.
Hjo är en liten kommun med bara 9 200 invånare, men trots att befolkningen faktiskt ökat något sedan år 2000 är det kanske mer anmärkningsvärt att Hjo Tidning kunnat klara sig så länge som den har gjort än att den nu läggs ner. De senaste åren har Hjo Tidning varit den minsta förstatidningen i landet.
Men det är ändå värt att fundera en del över vad nedläggningen säger om morgontidningarnas framtid i Sverige. Hjo Tidning är en del av NWT-koncernen som ger ut ytterligare tretton tidningar i Värmland, Örebro län och Västra Götaland. Av koncernens tidningar finns ytterligare tre som har en mycket liten upplaga, Frykdalsbygden, (1 800), Filipstads Tidning, (2 400) och Provinstidningen Dalsland (3 200). Frykdalsbygden är inte ens en förstatidning utan Nya Wermlands-Tidningen dominerar även på utgivningsorten Sunne.
Är även deras framtid osäker? Jag ringde upp NWT:s vd Sture Bergman för att höra hur de resonerar om sina mindre tidningars framtid.
“Man måste förstå att Hjo är en liten kommun. Jag vet inte hur många andra samhällen med 9 000 invånare som har en egen tidning, men jag tror inte det är jättemånga. Vi har upprätthållit den här privata public service-verksamheten under många år, men det går inte när vi kom under gränsen för mediestöd”, säger Sture Bergman.
En annan viktigt faktor som Sture Bergman framhåller är att NWT också ger ut Skaraborgs Allehanda SLA som dominerar tre kommuner som gränsar till Hjo. SLA har också en ganska hög hushållstäckning i Hjo, 25 procent att jämföra med Hjo Tidning som har 29,5 procent. Hjo Tidnings redaktion på 2,8 tjänster kommer nu ersättas av en lokalreporter på SLA. Bevakningen av kommunen fortsätter alltså, men i betydligt mindre omfattning. Frågan är hur stor del av Hjo Tidnings prenumeranter som kommer att gå över till SLA?
Sture Bergman framhåller att NWT räknar med att kunna driva alla sina övriga tidningar vidare. Koncernen, som ägs av familjen Ander, har under många decennier tillhört Sveriges mest lönsamma tidningsföretag men har legat väldigt långt efter i digitaliseringen. Inte minst om man jämfört med Västerbottens-Kuriren, som Sture Bergman var vd för när han lockades över till NWT år 2020.
Frykdalsbygden och Filipstads Tidning har båda en upplaga som ligger en bit över gränsen för mediestöd. Men tre fjärdedelar av deras upplagor består av prenumeranter på papperstidningen varför de riskerar att minska rejält om NWT behöver öka trycket för att få över prenumeranterna till digitala alternativ.
Pappersupplagorna av Frykdalsbygden och Filipstads Tidning utkommer bara två gånger i veckan. En månadsprenumeration kostar 189 kronor, vilket bara är 20 kronor mer än priset för en digital prenumeration. Kunden får alltså åtta tryckta papperstidningar, hemburna till brevlådan för 20 kronor. Säkert ett bra sätt att behålla många prenumeranter, men det kostar rimligen en hel del. Möjligen kompenseras det av att lokala annonsörer fortfarande gillar papperstidningarna, men frågan är hur länge det håller i sig.
Förstatidningarnas närmast osannolika överlevnadsförmåga hänger till stor del samman med annonsörernas preferenser. De 86 förstatidningar som ges ut i Sverige i dag har alla behärskat de områden där de ges ut i många decennier, oftast mer än ett sekel. Förklaringen till deras dominans är att de kunnat sälja annonser till ett lägre pris, räknat i kontaktkostnad, än sina konkurrenter.
Men när Google och Facebook tog över annonsmarknaden på allvar från och med 2012 så försvann förstatidningarnas stora konkurrentfördel. Ändå har ingen förstatidning lagts ner sedan 2006. Förklaringen till detta ligger främst i att varumärkena är så starka. Att försöka etablera en ny digital dagstidning är otroligt svårt jämfört med att utveckla de tidningar som redan finns.
Men att slå samman tidningar kan dock vara mycket lönsamt jämfört med att behålla två eller flera redaktioner. Det gäller bara att inte göra utgivningsområdet så stort att läsarna känner att det mesta i tidningen är ointressant för dem.
I en digital utgivning går detta dock att hantera relativt enkelt. I princip skulle NWT-gruppen kunna jobba med en enda redaktion för hela Värmland och med lokalredaktioner på alla orter där man har en lokal titel. Den som bor i Säffle kan få en tidning med fokus på det lokala materialet kombinerat med det länsmaterial som bör intressera alla värmlänningar.
NWT har dessutom, precis som Bonnier och Schibsted, börjat bundla sina prenumerationer så att kunderna har tillgång till alla tidningars innehåll. Lägg till lite AI så kan en redaktion ge läsarna det innehåll de är intresserade av samtidigt som alla varumärken behålls. Svaret på frågan hur många förstatidningar vi har i Sverige blir i ett sådant scenario närmast en filosofisk fråga.
Vilka är då för- och nackdelarna med att behålla respektive slå samman förstatidningar?
En lokaltidnings styrka ligger självklart främst i att den är lokal. De flesta är intresserade av Enköping om de bor i Enköping. Deras intresse för Västerås är klart begränsat även om staden bara ligger tre mil bort.
Men att driva en självständig redaktion med bara tre, fyra journalister, drar självklart resurser som kanske inte ger märkbart bättre journalistik.
Tricket för ägarna är alltså att samordna så mycket som möjligt och bara låta den lokala organisationen ägna sig åt det som måste göras på platsen. Detta samtidigt som de lokala varumärkena behålls och vårdas. Här har vi drivkraften bakom de flesta sammanslagningar av ägandet i dagspressen som vi sett de senaste 20 åren.
Två nya faktorer förändrar dock förutsättningarna.
Den ena är att väldigt många förstatidningar numera får mediestöd. Det nya stödet är också helt inriktat på lokal nyhetsförmedling. Men eftersom stödet räknas på redaktionell lönekostnad bör redaktioner kunna slås samman utan att stödet minskar.
Den andra faktorn är AI som kommer göra det möjligt att skapa redaktionella produkter som kostat alltför mycket om de skulle gjorts med handpåläggning. Det blir enklare att ge prenumeranterna en produkt som blandar innehållet på ett mycket mer individuellt sätt än tidigare, men det måste göras på ett sätt som gör att de lokala titlarna fortfarande behålls.
Min slutsats är att Hjo Tidning knappast är den enda förstatidningen som kommer att försvinna de kommande åren. Men jag tror att de flesta sammanslagningar kommer att göras på ett sätt så att det kanske inte ens märks för den lokala prenumeranten. Varumärkena består men samordningen på redaktionerna kommer att bli större.
Vilka förstatidningar har vi?
I Sveriges finns i dag ungefär 100 dagstidningar som ges ut minst två dagar i veckan och som har en betald upplaga. Av dessa är 86 förstatidningar, vilket innebär att de är störst på sin utgivningsort.
TS-upplagan mäts av Kantar Media varje år. I deras fantastiska tjänst Mediafacts kan man se varje tidnings hushållstäckning i varje kommun i landet.
När de första TS-mätningarna gjordes 1944 fanns det 94 förstatidningar i Sverige. Med tiden slogs några mindre tidningar samman med större som gränsade till deras område, ungefär på samma sätt som nu sker med Hjo Tidning och den större grannen Skaraborgs Allehanda SLA.
Senaste gången en större tidning på detta sätt expanderade till ett nytt område var 2006 när Nerikes Allehanda, NA, slukade Bergslagsposten, som gavs ut i Lindesberg.
Jonas Bonnier forskar i ekonomi
Jonas Bonnier, tidigare högste chef för Sveriges största mediekoncern, har en fullspäckad kalender denna höst. Läsarna av detta nyhetsbrev känner troligen till att han numera jobbar på ett medieföretag där vi alla är delägare, Sveriges Radio. Där har han i dag ett halvårs kontrakt för att programleda Talkshow i P1 tillsammans med Katherine Zimmerman fram till årsskiftet.
Dessutom har Netflix premiär på serien Helikopterrånet i november, som är baserad på Jonas Bonniers bok från 2017. Tanken var först att det skulle bli en långfilm producerad av Netflix i USA. Men den blev aldrig av varför Jonas Bonnier kunde sälja filmrättigheterna en gång till, denna gång till Netflix i norden. Hans privata aktiebolag, Flyga Lågt AB, hade under 2023 en omsättning på 4,6 miljoner kronor och i årsredovisningen noteras att “Bolaget har fått en avtalad filmrättighetsersättning under räkenskapsåret”.
Men utöver detta har han ännu ett heltidsjobb. Sedan ett år tillbaka är han doktorand vid Handelshögskolan i Stockholm. Om tre, fyra år kan vi alla förhoppningsvis ta del av hans avhandling om Värdet av originalitet vid storytelling.