"Det största mysteriet i mediebranschen" – Norge del 2
I dag fortsätter Anders Malmstens rundtur bland norska lokaltidningar. Finns det en lösning på branschens största mysterium?
Malmsten om Medier – 16 december 2024
INTRO: Norsk rundtur – del 2
AKTUELLT: Helgen är räddad!
ANALYS: “Det största mysteriet i mediebranschen” – Norge del 2
🇳🇴Norsk rundtur – del 2
I slutet av november åkte jag runt i Norge och intervjuade sju lokaltidningar. Mitt mål var att förstå varför Norge lyckas bäst i världen med att få betalt för nyheterna i digital form.
Den första delen, som du kan läsa här, handlade om två mindre lokaltidningar. Dagens avsnitt handlar om tre lite större tidningar – Fædrelandsvennen, regionaltidning för Norges sydligaste landsdel, Sørlandet, Telemarksavisa, regionaltidning i Skien, ungefär halvvägs mellan sydspetsen på Norge och Oslo samt Budstikka, lokaltidning för två förortskommuner till Oslo.
De riktigt små tidningarna, som Norge har många av, finns inte på samma sätt i Sverige. Men de tre tidningar som dagens text handlar om, har liknande förutsättningar som många svenska lokaltidningar. En skillnad är möjligen att alla dessa tre norska tidningarna har betydligt tuffare konkurrens än sina svenska motsvarigheter. De har konkurrens både från ett antal små, ännu lokalare tidningar, och från direkta utmanare med utgivning i samma stad. Eller från nationella tidningar.
Trots detta går det väldigt bra för dessa tre tidningar, precis som det gör för många norska lokaltidningar. Frågan är varför det inte går lika bra i Sverige? Kanske handlar det om att svenska lokaltidningar inte kommit i kapp det försprång som de norska tidningarna skaffade sig i början av 2010-talet? Det är nog troligt att det är så men min bild är också att de norska tidningarna driver på utvecklingen snabbare än våra tidningar, även i dag.
Jag intervjuade Pia Rehnquist för några dagar sedan. Hon är chef för Bonnier News Local och därmed ansvarig för fler lokaltidningar än någon annan i Sverige. Jag ringde henne med anledning av en artikel jag höll på att skriva till Dagens Media och som handlar om ledarsidornas ställning i Norge. Men vi kom också in på min första text från Norge här i nyhetsbrevet. Pia menade att jag också borde besöka ett antal lokaltidningar i Sverige, eftersom hon menar att de är minst lika bra som de norska.
Den utmaningen antar jag gärna! Ni som jobbar på NTM, NWT, Bonnier News Local/Gota och Stampen – berätta för mig vilka era mest framgångsrika tidningar är så ska jag göra mitt bästa för att besöka dem under 2025!
Men innan det är dags för en ny resa så kommer den tredje och sista delen från min norska rundtur. Troligen kommer den i veckan efter nyår, men jag tänker låta min gamla mamma och mina barnbarn komma först under helgerna – så exakt när nästa nyhetsbrev kommer vet jag inte i dag.
Det jag dock vet säkert är att jag med detta nyhetsbrev vill önska alla 1025 prenumeranter en riktigt God jul och ett Gott nytt år!
Helgen är räddad!
Nästa nyhetsbrev kommer först 2025, som framgår här ovan. Men misströsta inte – här kommer några aktuella tips som hjälper dig genom julhelgen:
Vad blev effekten av det nya mediestödet?
Jag har skrivit en text om det nya mediestödet till Institutet för mediestudiers årsbok. Det är ännu för tidigt att se alla långsiktiga effekter av det nya stödet, men några saker står klart redan efter den första omgången av beslut. Vilka som drabbas och vilka som gynnas kan du läsa i årsboken. Och du kan ladda ner boken gratis här.
I samband med att boken släpptes 5 december så publicerades också denna videofilm där kulturminister Parisa Liljestrand, Bonnier News styrelseordförande Casten Almqvist, SVT:s nyhetsdirektör Anna Careborg och professor Michael Karlsson diskuterar några av frågorna som tas upp i boken. I filmen redovisar också Leo Wallentin den senaste kartläggningen av antalet journalistiska redaktioner i Sverige och utbredningen av vita fläckar.
Fake news och faktakontroll
Den 5 december anordnade jag tillsammans med Ulf Mårtensson och Arenagruppen ett seminarium om desinformation, påverkansoperationer och möjligheterna att bemöta detta med faktakontroll.
Trots att seminariet hölls klockan åtta på morgonen hade vi helt fullt i lokalen hos Arenagruppen. Orsaken till den tidiga timmen var att vi hade med Eve Chiu på video från Taiwan. Eve Chiu är chef för Taiwan FactCheck Center som jag skrev om i våras i samband med mitt besök där.
På plats i Sverige hade vi Magnus Hjort, generaldirektör, Myndigheten för Psykologiskt försvar, Åsa Larsson, en av grundarna till Källkritikbyrån, Ester Appelgren, docent i journalistik vid Södertörns högskola och internationell granskare för IFCN (International Fact-Checking Network).
Seminariet filmades och vi kommer att publicera videon när redigeringen är färdig. Jag kommer att lägga ut en länk i kommande nyhetsbrev när filmen är klar.
Den 6 februari arrangerar vi ytterligare ett seminarium med fokus på vad detta innebär för medierna. Mer information kommer i nästa nyhetsbrev.
Har du inte fått nog av Norge ännu?
Förutom de texter som jag publicerar här i nyhetsbrevet så har jag skrivit två artiklar till Dagens Media baserade på min resa i Norge. I den första sammanfattar jag tio lärdomar från min resa och i den andra analyserar jag det faktum att de flesta dagstidningarna i Norge inte längre har någon ledarsida.
VK fyller 125 år
Västerbottens-Kuriren grundades år 1900 och fyller därmed 125 år nästa år. I torsdags förra veckan publicerades en jubileumsbok där jag skrivit ett kapitel om tidningens strategiska vägval som ledde fram till att VK i dag är den enda liberala dagstidningen vilken fortfarande ägs av en lokal stiftelse.
Du kan läsa om boken här. När den finns att köpa lägger jag ut en länk här i nyhetsbrevet.
Mittmedias vägval
Ett antal forskare vid Mittuniversitet har under flera år följt utvecklingen inom mediekoncernen Mittmedia. Forskningsprojektet har nu resulterat i boken Mittmedias vägval som är en populärvetenskaplig skildring av arbetet inne i organisationen under de kritiska åren 2012-2019.
Boken handlar om den tidningskoncern som mest av alla drev på en digitalisering av sina tidningar men nästan gick under på kuppen. Jag skriver mycket om detta i min bok PRESS STOPP men i denna nya bok får du som läsare följa Mittmedias inre arbete i detalj.
Jag har inte hunnit läsa Mittmedias vägval ännu, men hoppas få tid för det under helgerna. Robert Rosén, som var chefredaktör för Gefle Dagblad innan konsolideringen tog fart, är snabbare än vad jag varit, så han har både hunnit läsa boken och skriva om den i sin blogg Utkik.
Vill även du läsa hela boken före mig så kan du ladda ner den gratis här.
Ägarna av dagspressen blir allt färre
Att ägarkoncentrationen i dagspressen fortsätter såg vi så sent som för några dagar sedan när Bonnier News Local och NWT Media avslöjade att de ska köpa in sig i varandra och etablera ett nära samarbete.
Den som vill få en överblick över utvecklingen i dagstidningsbranschen kan ladda ner denna nya rapport från Nordicom där Tobias Lindberg analyserar ägarförändringarna de senaste tio åren.
🇳🇴Norge bästa lokaltidningar – del 2
Norge är bäst i världen. Och Fædrelandsvennen, regionaltidningen i Kristiansand, är bäst i Norge. Chefredaktör Eivind Ljøstad bör alltså vara den bästa personen att fråga om man vill förstå hur en dagstidning ska överleva den digitala omställningen.
Från Oslo tar det nästan fyra timmar att köra till Kristiansand. Men då har man också kommit så långt söderut att det växer palmer på stranden. Så står det i alla fall på Wikipedia och i den guidebok jag har med mig. Trots att solen skiner när jag parkerar hyrbilen känns det inte riktigt läge att besöka stranden, julmarknaden på torget verkar mer lockande.
Fædrelandsvennen fyller 150 år nästa år och är en av Norges fyra stora regiontidningar. I dag är upplagan nära 42 000, varav 29 500 är helt digitala. När Eivind Ljøstad tog över som chefredaktör 2010 hade upplagan rasat från över 45 000 vid millenieskiftet och verkade vara på väg ner mot 30 000-strecket i rask fart.
Det fick Eivind Ljøstad att driva igenom ett försök med att ta betalt för det digitala innehållet. Som en av de allra första tidningarna i världen införde man en betalvägg i maj 2012. Två år senare började de helt digitala prenumeranterna märkas i statistiken, ytterligare två år längre fram bottnade upplagan på 32 000. Sedan dess har det gått snabbt uppåt.
Bara under 2023 ökade det totala antalet prenumeranter med över 4 000. Säkert ett viktigt skäl till att Fædrelandsvennen blev årets dagstidning i Norge i år. Målet är nu satt till att nå 45 000 abonnenter till slutet på 2025, i så fall skulle hela det stora tappet från början av 2000-talet vara upphämtat.
“Ska vi lyckas nå 45 000 måste vi göra ytterligare en stor affär liknande den vi gjorde under 2023. Då fick vi ett antal företag att betala för att de 2 000 elever som går i gymnasiet i Kristiansand får tillgång till Fædrelandsvennen under tre år. Vi deltar också i undervisningen i ett projekt som kallas “fake versus fakta” och som handlar om källkritik”, berättar Håvard Kvalheim som är vd för tidningen och regionchef för ägarkoncernen Polaris i södra Norge.
Projektet med att ge alla gymnasieelever en prenumeration under deras tre år i skolan har blivit omtalat i Norge. Syftet är att eleverna ska få en större förståelse för vad redaktörsstyrda medier innebär och hur en dagstidning arbetar. För Fædrelandsvennen finns det självklart en förhoppning att eleverna ska bli prenumeranter någon gång i framtiden, men tidningen får inte marknadsföra sig mot eleverna.
De ökade intäkterna har använts till att anställa fler journalister inom näringsliv, sport och sociala medier. Förra året lanserade den konkurrerande koncernen Amedia en ny digital tidning i Kristiansand med namnet KRS. Även detta har fått Fædrelandsvennen att lägga mer resurser på att utveckla sin egen produkt.
Men vad har rent konkret ändrats sedan 2012 när betalväggen kom upp? Vad är det som får så många prenumeranter att betala 315 kronor i månaden för att kunna ta del av en enda tidning? (Polaris bundlar inte sina tidningar som Amedia gör.)
“Det är många saker som vi har ändrat på sedan dess”, säger Eivind Ljøstad och pekar på de två största förändringarna i formatet.
Mer live. Direktrapportering från alla typer av händelser i stan. På den stora väggen fylld med skärmar vid desken på redaktionen visar tidningens egna kameror trafikläget och följer också i realtid utryckningar från brandkår och polis.
Mer ljud och video. Poddar och video används i stor utsträckning precis som i Sverige. Men på senare år har Fædrelandsvennen, som flera andra norska dagstidningar, börjat med ett sociala medier-inspirerat format med stående video som inte bara kan användas på Snap, Instagram och Tiktok utan också kan ses på tidningens egna plattformar.
“Vi är också på väg mot att utmana det klassiska formatet för nyhetsartiklar. Det är fortfarande rubrik, bild och text. Vi fokuserar nu på att förstå hur länge läsaren hänger med i texten. Jag tror vi behöver förändra sättet vi berättar nyheterna på”, säger Eivind Ljøstad.
Får ni läsarna att stanna länge i mobilappen? I Sverige är det enorm skillnad i lästid om vi jämför den vanliga webb-appen och e-tidningen, som folk läser mycket längre?
“För mig är detta det största mysteriet i vår bransch. Ingen har klarat av att ta den fenomenala produkt som papperstidningen är, en redigerad helhet med sammanfattningar, start och slut, och överföra den till den digitala världen på ett framgångsrikt sätt. När iPaden kom trodde vi att den skulle ge oss en lösning, men det enda som vi lyckats få till är att flytta över papperstidningen till en e-tidning.”
Skillnaderna mot svenska dagstidningar kanske inte känns enorma. Även här har utvecklingen mot liverapportering, ljud och video tagit stora kliv det senaste decenniet. Men faktum kvarstår att ingen svensk regional- eller lokal dagstidning har ökat sin upplaga på samma sätt som Fædrelandsvennen – och den är långt ifrån ensam i Norge om den prestationen.
När dagspressen gick som bäst, i slutet av 1900-talet, hade många svenska dagstidningar lika hög hushållstäckning som de norska. Så det är svårt att hävda att det finns något i det norska samhället som är så annorlunda att det förklarar varför de norska tidningarna lyckas bättre. Det handlar rimligen om att de hittat smartare sätt att göra och sälja tidningar i den digitala tiden.
En skillnad som jag var inne på i den första rapporten från de norska lokaltidningarna, är att redaktionerna i Norge styr med hjälp av användardata precis hela tiden. På Fædrelandsvennen har frontchefen, alltså den som styr förstasidan på webben, mängder av data tillgängliga framför näsan.
Jag frågar Elling Svela, nyhetschef live och den som håller i arbetet när jag är på besök på Fædrelandsvennen. Han far upp och förklarar vad det är han ser på skärmarna och hur det påverkar hans arbete. En av skärmarna innehåller i princip samma datapunkter som jag dagen innan såg hos Haldens Arbeiderblad, trots att de ingår i den konkurrerande koncernen Amedia.
Den centrala grafen, som visar “75 %” i bilden ovan, berättar hur stor andel av prenumeranter som besökt sajten de senaste fem minuterna som har hittat något de är intresserade av att läsa . 70 procent är målet så 75 procent innebär att pilen ligger på grönt område just nu.
Jag vet att det finns skärmar på snart sagt alla svenska redaktioner också, men min uppfattning är att de norska redaktionerna använder informationen mer aktivt och låter kunskapen om prenumeranternas intressen styra på ett klokt sätt. Rubrikerna är inga klickbeten eftersom det inte fungerar att lura sin betalande kunder.
En tidning som Fædrelandsvennen har helt andra resurser än de mindre tidningar som jag skrev om i den första texten från min Norgeturné. Med över 40 000 betalande prenumeranter har tidningen råd med 60 journalister. I Sverige skulle en lika stor tidning troligen ha färre än 50. De norska tidningarna kan anställa fler journalister per 1000 prenumeranter tack vare sina högre priser.
Det jobbar totalt över 100 personer i Fædrelandsvennens hus vid torget i Kristiansand. Polariskoncernen är organiserad i regionala bolag som hanterar annonsförsäljning, ekonomi och viss teknik. Många av dessa regionala funktioner finns samlade i Kristiansand.
Den konkurrerande koncernen Amedia har en mer centralistisk filosofi, både vad det gäller organisation och produkt. Inom Amedia finns nästa alla funktioner som inte gäller redaktionellt arbete centralt i Oslo. Det är också Amedia som utvecklat +Alt-konceptet som Bonnier använder i Sverige och där läsaren får tillgång till nästan alla medier som koncernen publicerar. Polaris erbjuder i stället ett mindre paket där prenumeranten kan få tillgång till ett par av Schibsteds nationella produkter. Men Polaris säljer inte tillgång till alla lokala och regionala tidningarna i klump.
Telemarksavisa
Vad Amedias modell innebär i praktiken för en större tidning blir tydligt vid mitt nästa stopp efter Fædrelandsvennen. Jag kör 18 mil norrut till Skien som är regioncentrum för Telemarks fylke och platsen för en intensiv konkurrens mellan dagstidningarna Telemarksavisa, TA (ägd av Amedia) och Varden (ägd av Polaris).
Tidningarna har konkurrerat i över 100 år och vilken som är störst har varierat. Varden gick förbi 1988 men TA lyckades återta förstaplatsen 2018 tack vare att att tidningen klarade att vända den nedåtgående trenden och fick upplagan att börja öka igen. I dag är TA klart störst med 22 800 prenumeranter mot Vardens 15 500.
När jag besöker Telemarksavisa är det dagen efter den blivit vald till Årets Dagstidning inom Amediakoncernen. Chefredaktör Ove Mellingen får därmed avsluta sin karriär på topp. Han kom till TA för drygt 30 år sedan, har varit chefredaktör sedan 1998 och är nu på väg att gå i pension.
I Sverige har inga förstatidningar blivit av med sin dominerande ställning sedan Länstidningen i Östersund förlorade striden mot Östersunds-Posten 1989. Vad är då förklaringen till att TA lyckades gå förbi Varden, en tidning som en gång i tiden hade en upplaga på över 35 000 exemplar?
“Jag skulle ju vilja säga att det är för att vi är så jäkla smarta, men det stämmer tyvärr inte. Varden är också en väldigt bra tidning och deras journalister är lika bra som våra. Men jag tror att det beror på att vi hela tiden har erbjudit läsarna lite mer. Vi har fler artiklar, vi har fler sidor i tidningen, vi har fler poddar och vi har fler livematcher i fotboll. Vi är också närmare läsarna och är lite mer folkliga”, säger Ove Mellingen.
Alla Amedias tidningar utom tre har gått över till att ge ut papperstidningen tre dagar i veckan eller ännu mer sällan. TA är en av de tre som fortfarande trycker en papperstidning sex dagar i veckan. Orsaken till detta är enkel, det drabbar konkurrenten. Så länge TA har papperstidning varje vardag måste Varden också trycka sin tidningar sex dagar i veckan, och de har egentligen inte råd med det.
“Jag tror också att vår produktion är billigare än deras. De övriga två Amedia-tidningar som ges ut sex dagar i veckan har också en lokal konkurrent. Jag tror inte heller att tre dagar i veckan är en bra lösning, det är en mellanform som jag tror kommer försvinna. Ska vi minska frekvensen är det bättre att gå ner till två eller en utgåva i veckan”, säger Ove Mellingen.
TA är självklart en helt annan tidning i dag än när Ove Mellingen flyttade från Bergen till Skien på 1990-talet. Men när jag frågar om vad som har förändrats sedan dess så berättar han i stället om vad han tycker borde förändras framöver.
“Det är generellt för mycket politik i tidningarna. Vi försöker att minska detta för vi ser att läsarna inte är så intresserade. Vi redaktörer och journalister är väldigt intresserade av politik men läsarna är intresserade av en massa andra saker. Ett omdiskuterat exempel i Norge är bostadsjournalistik. Alla experter och pressorganisationer är negativa till bostadsjournalistik. Men för läsarna så är bostaden inte bara deras största investering i livet, det är också där de tillbringar största delen av sina liv. Så vi har bestämt oss för att ha mer journalistik om allt som har med boende att göra”, säger Ove Mellingen.
TA:s redaktion består av 30 journalister, vilket gör att man har möjlighet att låta ett par av dem specialisera sig på bostadsfrågor. Redaktionen är stor jämfört med de flesta andra inom Amedia, den är till och med lite större än vad ekonomin normalt tillåter.
“Vi får budget utifrån hur stora vi är men också utifrån konkurrenssituationen. Kravet på oss är att leverera en vinst på 5 procent (EBIT). Det normala inom Amedia är 10 procent, men vår konkurrenssituation gör att vi får lite lägre krav på oss”, säger Ove Mellingen.
Precis som många andra tidningar i både Norge och Sverige har TA minskat kulturbevakningen. Detta är något som Ove Mellingen beklagar.
“Vi borde egentligen bevaka kultur mer. Men vi upptäckte som så många andra att vi skrev för kulturutövarna och inte för läsarna. Vi trodde att vi skrev för våra prenumeranter men när vi insåg hur lite de läste våra artiklar så gick det inte att fortsätta. Men jag har inte gett upp kulturen. Vi kämpar för att hitta ett annat sätt att skriva om kultur, ett sätt som fångar läsarnas intresse. Vi lyckas ibland, men ofta blir det som när vi skriver om en konsert, att det bara är de som är på scenen som vill läsa texten, de som satt i salongen är inte intresserade.”
Ett annat journalistisk område som Ove Mellingen vill förändra är balansen mellan eländesskildringar och positiva artiklar. Tidningarna skildrar tillvaron som om den bara är en ständigt pågående katastrof, menar han.
“Se på de undersökningar som görs om lycka eller levnadsförhållanden. De nordiska länderna är alltid på topp-10 i sådana studier. Men läser du tidningen så får du känslan av att vi bor i ett dike, en plats där allt är fel. Fängelserna är fulla, alla slår ihjäl varandra och allt är kaos. Men det är ju inte sant! De flesta lever goda normala liv, även i Sverige. Jag menar att det inte bara är de enskilda artiklarna i tidningen som ska vara sanna, även helheten måste ge en sann bild av samhället.”
De flesta journalister ägnar sig främst åt att leta problem, det ligger onekligen i yrkets natur. Men sedan dagstidningarna började använda journalistiska grepp som kommer från tidskriftsvärlden ökar kanske behoven av att även ge inspiration och glädje?
Är detta ett sätt att även nå de yngre läsarna, tänker jag och provar idén på Ove Mellingen. Men återigen ger han ett mer tänkvärt svar än det jag förväntade mig, även om det inte alls är ett svar på det jag frågade om.
“Detta med att nå de yngre läsarna är jäkligt intressant. Det har aldrig hänt i den norska presshistorien att personer under 30 år betalat för en prenumeration på en dagstidning. I dag är det många redaktioner som är fokuserade på att nå de som är 20+. Men de prenumererar inte och har aldrig gjort det tidigare heller. Det finns en risk om vi fokuserar på de som är under 30 att vi istället mister de som är 40-50, och de ska ju prenumerera i minst 25 år till. Vi i TA har fördelen av att ha en konkurrent, då blir allt lättare. Men alla monopoltidningarna, de börjar ställa sig frågor som hur de ska nå unga eller invandrare. Men även invandrare är nästan omöjliga att nå. Inte ens andra generationens invandrare prenumererar. Nu börjar ni i Sverige få många som är tredje generationen och då kanske det går att värva dem. Vi behöver fokusera på de grupper som faktiskt är möjliga att få som prenumeranter”, säger Ove Mellingen.
Jag börjar förstå varför Ove Mellingen möttes av stort motstånd när han kom för att förändra TA för över 30 år sedan, han är varken rädd för förändring eller för att säga vad han tycker. Och jag börjar också förstå varför han har lyckats göra TA till en av Norges bästa regionaltidningar.
Budstikka
Men klarar de norska tidningsmakarna även att göra en framgångsrik lokaltidning bara ett par mil utanför Oslo?
Runt Stockholm finns det i dag enbart gratistidningar som kommer en gång i veckan. På 1950-talet fanns det en handfull prenumererade titlar som Djursholms Tidning och Lidingö Tidning. Den senare levde kvar som prenumererad endagarstidning fram till 2017, men den slogs då ihop med gratistidningen från Mitt-i-koncernen.
I Norge finns det tidningar i förorterna, även om de inte är så många. Den mest framgångsrika är tidningen Budstikka som ges ut i kommunerna Asker och Bærum, sydväst om Oslo. Detta är målet för mitt tredje stopp i denna artikel.
Jag kör från Skien till Asker på småvägar som slingrar sig ner mot Oslofjorden. För första gången möter jag en tidning som inte ligger mitt i byn – för här finns ingen by att ligga mitt i. Budstikkas redaktion ligger i ett industriområde, granne med Porschehandlare och möbelbutiker. Kommunerna är välmående förorter, ungefär som Täby och Danderyd utanför Stockholm.
Budstikka kallar sig själv “Norges största lokalavis” och har en betald upplaga på osannolika 22 300 exemplar. Det bor visserligen 230 000 personer i de två kommunerna, så hushållstäckningen är långt ifrån de imponerande tal som många normala norska lokaltidningar kan stoltsera med. Men för en tidning som befinner sig mindre än två mil från slottet i Oslo så är det fantastiskt.
Budstikka köptes av Amedia så sent som 2020 för 130 miljoner kronor. Det är långt mer än Bonnier och Amedia betalade för alla Mittmedias 27 dagstidningar 2019.
Sedan mars 2021 är prenumeranterna som betalar för papperstidningen färre än de som enbart har ett digitalt abonnemang. E-tidningen kommer sex dagar i veckan medan papperstidningen bara kommer tre av dagarna.
Chefredaktören Anniken Renslo Sandvik kom till Budstikka för två år sedan men blev högsta chef så sent som i våras. Hon konstaterar att det är mycket svårare att göra en lokaltidning i ett område där många av invånarna saknar en gemensam bild av platsen. Fotbollslaget engagerar en del, men det är inte som i en vanlig stad där snart sagt alla har en relation till laget.
“Det finns en grupp som är väldigt engagerade i fotbollslaget, men alla andra kunde inte bry sig mindre.”
Det enda som är gemensamt för nästan alla invånare är de ständiga klagomålen över köerna på E18 till och från Oslo.
“Vi måste därför vara bra på väldigt många olika saker, vi har inte så många enkla ämnen som intresserar alla”, säger Anniken Renslo Sandvik.
Konkurrensen som Budstikka möter kommer inte från andra lokaltidningar utan från de nationella dagstidningarna med Aftenposten i spetsen. Många som bor i Asker och Bærum bryr sig inte så mycket om lokala frågor utan nöjer sig med att läsa rikstidningarna.
“Vi är de enda som bevakar området hela tiden. Sker det något stort kommer de nationella tidningarna hit, men de har ingen löpande bevakning”, säger Anniken Renslo Sandvik.
De journalistiska ämnen som går bäst just nu för Budstikka är kommunernas ekonomi, trots att Anniken Renslo Sandvik konstaterar att ämnen är rätt “kjedeligt”:
“Kommunerna här har behövt göra neddragningar inom skola och äldreomsorg. Detta har andra kommuner drabbats av i många år, men här har ekonomin varit väldigt bra. Men ett nytt utjämningssystem drabbar nu dessa välmående kommuner. Det som fungerar journalistiskt är ämnen som verkligen betyder mycket för våra läsare.”
Det är tidig kväll när jag besöker Budstikkas redaktion så vi kan se hur abonnenterna tagit del av innehållet under hela dagen. En av artiklarna har nått stjärnstatus, vilket i Budstikkas fall innebär över 4 500 läsare. Ungefär hälften av tidningens 22 300 abonnenter har varit inne på sajten under dagen men den som räknar de röda staplarna till vänster inser att under 10 av dagens timmar har för få av abonnenterna hittat något att läsa, antalet gröna staplar är bara sju. Att läsarna som kommer till sajten ska hitta minst en artikel som de klickar på är även här den viktigaste frågan som alla följer.
Artikeln som fångat störst intresse under dagen handlar om striden kring en brygga på en ö i Oslofjorden. Ägaren fick rätt att bygga en ersättningsbrygga efter den gamla som var i dåligt skick. Men kravet från kommunen blev att bryggan ska vara öppen för allmänheten, vilket ägaren motsätter sig. Ett klassiskt ämne för en lokaltidning, men också av så stort intresse bland folk som inte bor i området att nästan 1500 +Alt-abonnenter, alltså prenumeranter som kommer från andra Amedia-titlar, har tagit del av texten.
Budstikka är en av Amedias tidningar som kanske har mest nytta av +Alt-konceptet. Många av prenumeranterna är troligen intresserade av Amedias nationella titel, Nettavisen, men också av koncernens digitala lokaltidning för Oslo som heter Avisa Oslo. Därutöver har många av invånarna i Asker och Bærum hytter, alltså sommarstugor, vilket gör att de kan vara intresserade av någon eller några av Amedias drygt 100 lokaltidningar runt om i landet.
Den mest intressanta skillnaden mellan Norges två lokaltidningskonkurrenter är att Amedia har en mer centralistisk modell, som jag nämnde ovan. Men Polaris lyckas å andra sidan bättre just nu med att höja upplagorna för sina tidningar.
Kanske beror det på att Amedia förlorar en del abonnemang bland de kunder som tidigare hade två eller fler av koncernens titlar men nu får tillgång till alla via ett +Alt-abonnemang? Men de kan så klart också bero på att en mindre centraliserad modell ger bättre tidningar.
Den frågan kommer jag att ge mig på i den tredje och sista delen från min resa i Norge då jag berättar om två Polaris-titlar som ligger längre norrut. Den första är Fosna-Folket, i Brekstad, en timme med båt från Trondheim. Den andra är Adresseavisen, norra Norges största tidning och hjärtat i Polariskoncernen.
Denna tredje artikel om Norges lokaltidningar publiceras i nästa nyhetsbrev som kommer efter nyår.
Oblyg reklam för min egen bok:
Är det Black Friday igen? Är det mellandagsrea?
Nej, det är bokrea i december!
Nu kan du köpa min bok PRESS STOPP till reapris. Vem vill inte ägna julen åt att få reda på hur det gick till när dagspressen blev uppköpt av Bonnier, norrmän och en konservativ stiftelse?
Boken kostar nu endast 99 kr plus porto. Mejla till anders@malmstenmedia.se eller svara på detta nyhetsbrev.
Berlingske – Berlingske – Berlingske
Precis som Bart Simpson i vinjetten till tv-serien har jag nu skrivit Berlingske 10 000 gånger. Ja, i huvudet i alla fall.
Jag avslutar detta nyhetsbrev och årets utgivning med att be om ursäkt för att jag fick hjärnsläpp i det förra nyhetsbrevet och stavade fel på Danmarks mest ärofyllda tidning. Den heter Berlingske – och inget annat.
Gillar du Malmsten om Medier? Skicka i så fall gärna nyhetsbrevet vidare till någon du tror kan vara intresserad!