NYHETSBREV nr 6 – den 27 december 2023
INTRO: Tack för att du läser mitt nyhetsbrev
SPECIAL: Ett kapitel från min bok PRESS STOPP
Du är en av 454
I dag skickar jag det här nyhetsbrevet till 454 mottagare.
När jag startade nyhetsbrevet i mitten av oktober hade jag ingen aning hur många som skulle vara intresserade av att läsa det jag skrev. Jag är därför otroligt glad över att ni är så många som prenumererar och att så många av er också hör av er med mejl eller via sociala medier med synpunkter och kommentarer.
Så här långt verkar ni även läsa det jag skriver 😃. Öppningsgraden på de fem nyhetsbrevet som jag gett ut så här långt ligger mellan 75 och 88 procent, många av er öppnar också nyhetsbreven flera gånger.
Om det blir så många som läser denna upplaga av nyhetsbrevet är dock högst oklart. Det är tredjedag jul när jag skickar ut det och innehållet är inte heller det vanliga. Jag bjuder i dag på startkapitlet från min bok PRESS STOPP som handlar om den svenska dagspressen stora omvälvning under de senaste två decennierna.
När jag skickade ut det första nyhetsbrevet var ni endast 205 prenumeranter, så majoriteten av er har inte fått intervjun med Carl-Johan Bonnier i er mejlkorg. Alla nyhetsbreven finns på webbplatsen malmstenommedier.substack.com. Men vill du hoppa direkt till de huvudintervjuer som publicerats i de fem tidigare utgåvorna så har du länkarna här:
Carl-Johan Bonnier, styrelseordförande i Albert Bonnier AB, om familjens framtid som ägare till mer än hälften av Sveriges dagstidningar.
Jimmie Näslund, vd på Västerbottens-Kuriren, om möjligheterna för Sveriges minsta dagstidningsutgivare.
Rasmus Nielsen, ägare till Altinget, de senaste decenniernas mest framgångsrika etablering av nyhetsjournalistik i Danmark och Sverige.
Lina Hedenström, vd för NTM, om hur förändrad journalistik ska klara tidningarna i en digital framtid.
Amelia Adamo, tidskriftsdrottning, om varför ingen kommer att sakna tidskrifterna när de dör ut.
Om två veckor, onsdag den 10 januari 2024, återkommer jag med ett vanligt nyhetsbrev igen.
Har du tips på vad jag ska skriva om eller vill du klaga eller kritisera det jag skriver? Klicka i så fall här👇
Utdrag från boken PRESS STOPP
Centerpartiets miljardaffär inleder omvandlingen av Tidningssverige
FREDAGEN 9 JUNI 2005 LÄCKER NYHETEN UT. Centerpartiet tänker sälja sina tio dagstidningar till den som betalar bäst.
Något liknande har aldrig hänt tidigare. De svenska landsortstidningarna ägs nästan uteslutande av familjer eller stiftelser som är rotade i regionen där tidningen ges ut. De är lönsamma, de är traditionstyngda och de är aldrig till salu.
Men Centerns ordförande Maud Olofsson och hennes partisekreterare Jöran Hägglund har ägnat en hel del möda under de fyra år som gått sedan de tog över ledningen av partiet åt att förstå tidningsmarknaden. Centerpartiet är det enda politiska parti som fortfarande äger vanliga dagstidningar. Även om dessa är lönsamma, har partiet inga pengar att investera i den utveckling som de tror att dagstidningarna står inför.
Problemet med att sälja är att partiet riskerar att förlora det politiska inflytande som tidningarnas ledarsidor har; dagstidningar har av många ägare historiskt inte främst setts som ett företag. De har i stället varit en opinionsbildande verksamhet som ska påverka samhället i en viss riktning. När Centerpartiet själva skapade sin dagstidningsgrupp på 1970-talet, bytte de normalt ledarsidans politiska inriktning till partiets egen.
Men under 1990-talet hade kopplingen mellan tidningsägare och ledarsidornas politiska inriktning börjat brytas upp. Norges största mediekoncern, Schibsted, köpte stegvis Aftonbladet av LO, men lät organisationen behålla makten över ledarsidan. Några borgerliga lokaltidningar har också förvärvat socialdemokratiska konkurrenter utan att ta över kontrollen av ledarsidan.
Centern tänker nu använda den här modellen för att både äta kakan och ha den kvar. De vill behålla makten över ledarsidorna samtidigt som de säljer tidningarna till högstbjudande.
Riktigt hur bra betalt man kan få för starka, lönsamma lokaltidningar har Centerpartiet nu börjat ana. Partiet har under något år fört samtal med bland andra det norska storföretaget Orkla som varit ledande i den norska omstruktureringen av dagstidningarna och vid den här tiden är ett av Nordens största medieföretag. Centern har också låtit investmentbanken Carnegie värdera tidningarna och man förstår att försäljningen kan ge partiet ett miljardbelopp.
”Vi insåg att som ägare var vi inte tillräckligt resursstarka för att vara med i de stora förändringar som vi såg var på väg. Vi förstod också att den som tar första steget kommer att ha nytta av det. Att vara först ut i det pussel som var på väg att läggas, det var betydligt bättre än att vara tvåa på bollen”, säger Jöran Hägglund när jag pratar med honom våren 2021.
Centerpartiet hade därför gett Handelsbanken Capital Markets i uppdrag att hantera försäljningen av tidningsverksamheten. Och några dagar efter att uppgifterna läckt ut bekräftar Centern att hela koncernen Centertidningar ska säljas, totalt 21 bolag med tryckerier och tidningar.
SOMMAREN 2005 BLIR INGEN TID FÖR VILA och återhämtning för Nordens mediedirektörer. Ett finskt, ett danskt, två norska och åtta svenska företag räknar febrilt på affären och lägger bud på Centerns tidningar. Av alla stora nordiska mediebolag som är verksamma inom tidningsområdet är det bara finska Sanoma som inte lägger något, de har några år tidigare köpt det största tidskriftsförlaget i Nederländerna för motsvarande dryga 11 miljarder kronor och deras fokus ligger nu på expansion av tidskrifterna i det forna Östeuropa.
Men Sanomas finska konkurrent, Alma Media, där Bonnier är storägare, har just sålt sin TV-verksamhet till Bonnier och ger sig in i matchen om Centertidningar.
Danmarks mest kända mediekoncern, JP/Politiken, styrs år 2005 av Lars Munch, som tidigare jobbat inom Bonnier i Sverige och som därför har bra koll på den svenska marknaden. Fyra år tidigare har koncernen köpt gratistidningar i Skåne och nu är danskarna även intresserade av att ge sig in på lokaltidningsmarknaden i Sverige.
Norges två största medieföretag har båda stora resurser och ser nu chansen att få en rejäl del av den svenska lokaltidningsmarknaden.
Störst i Norge är Schibsted och de äger redan Aftonbladet och Svenska Dagbladet i Sverige.
Konkurrenten Orkla äger ett 30-tal lokaltidningar i Norge men koncernen är främst en jätte inom andra branscher. Bolaget är ett av Norges största och äldsta och i Sverige äger Orkla många kända varumärken som Abbas sill, Kalles Kaviar och Pripps öl.
Sedan mitten av 1980-talet har Orkla även byggt upp en betydande medieverksamhet. I ett första steg köpte man upp lokaltidningar i Norge, samordnade tryckerierna och administrationen för att sänka kostnaderna och öka lönsamheten. I början av 2000-talet förvärvade Orkla Danmarks äldsta dagstidning Berlinske och en rad lokaltidningar. Bara några år tidigare hade bolaget också köpt dagstidningar i Polen. I Sverige äger Orkla dock ännu bara 49 procent av en enda dagstidning, Norrländska Socialdemokraten i Luleå. Men nu vill Orkla även vara med och strukturera om den svenska lokaltidningsmarknaden på liknande sätt som i Norge.
BLAND SVENSKA MEDIEBOLAG är intresset för att ta över Centerns dagstidningar om möjligt ännu större. Åtta svenska budgivare ger sig in i leken, vilket innebär att nästan alla som har en minimal möjlighet att lyckas vill vara med.
Sveriges största mediebolag, Bonnier, har år 2005 verksamheter inom nästan alla medieområden, från dagstidningar som Dagens Nyheter och Expressen till böcker och tidskrifter. Men Bonnier har historiskt inte varit särskilt intresserade av landsortstidningar.
Koncernens fokus är i mitten av 00-talet dessutom riktat åt ett helt annat håll. Bara några veckor tidigare har koncernen tillsammans med finansbolaget Proventus tagit över hela TV4 och finska MTV efter en utdragen strid med ärkerivalen Schibsted.
Bonnier har också ständigt hotet hängande över sig att regeringen ska lägga fram ett lagförslag, ett Lex Bonnier, för att begränsa jättens ägande om den försöker ta en ännu mer dominerande position på mediemarknaden. Den socialdemokratiska kulturministern Leif Pagrotsky går följaktligen snabbt ut i tidningen Resumé och förklarar att Bonnier inte bör köpa Centerns tidningar. Men trots det vill Bonnier inte missa möjligheten som öppnat sig utan lägger ett bud.
På västkusten finns Sveriges näst största morgontidning, Göteborgs-Posten. Den startades 1858 av David Felix Bonnier, bror till Albert Bonnier, grundaren av det som i dag är Bonnierkoncernen.
David Felix Bonnier var dock inte lika framgångsrik som brodern utan sålde Göteborgs-Posten redan 1872. Och det ska dröja ända till 1920-talet innan tidningen blir en succé, då Harry Hjörne tagit över ledningen och ägandet.
År 2005 äger Göteborgs-Posten ett par lokaltidningar på västkusten.
Bara några månader tidigare har göteborgarna även lyckats ta kontroll över ett antal tidningar i Mälardalen efter en uppmärksammad strid. Koncernen, som ett par år tidigare fått namnet Stampen, styrs av Peter Hjörne, barnbarn till Harry. Tillsammans med vd Tomas Brunegård har Peter Hjörne kommit fram till att dagstidningsmarknaden i Sverige står inför stora förändringar när digitaliseringen nu ser ut att slå igenom på allvar.
Stampens analys av dagstidningarnas framtid i Sverige delas av koncernen Mittmedia med bas i Gävle och tidningen Gefle Dagblad.
Mittmedia styrs år 2005 av styrelseordförande Kjell Sundin och vd Jan Cahling som sedan början av 1980-talet tillsammans satt sin prägel på verksamheten. Även de är båda övertygade om att det finns stora fördelar i att samordna flera dagstidningar.
Mittmedia ägs i sin tur sedan 1950-talet av två liberala tidningsstiftelser.
Förutom dessa finns år 2005 ytterligare fem liberala stiftelser i Sverige som äger dagstidningar. Tillsammans kontrollerar de liberala stiftelser helt eller delvis 20 tidningar varav 17 är dominerande på sin marknad.
FLERA AV DE STIFTELSERNA är intresserade av att vara med och köpa Centerns tidningar. Men det blir till slut Mittmedia som i samarbete med Stampen kommer att ge sig in matchen.
Svenskt motstånd i budgivningen kommer dock från två andra stiftelseägda tidningsgrupper: Gota Media, med bas i Borås och Kalmar och ägd av två stiftelser med koppling till moderat ideologi, samt Norrköpings Tidningar, även den konservativt stiftelseägd.
Dessa två tidningsgrupper äger tillsammans 12 lokaltidningar varav nio tillhör den starka och lönsamma delen av branschen.
Budgivningen kommer i gång på sommaren. Under hösten återstår fyra som får gå vidare till en slutrunda och då även få detaljerad insyn i Centertidningarnas affärer. Under processen går några av budgivarna samman så att det blir tre parter kvar: Norska Orkla, ett norsk/svenskt konsortium bestående av Schibsted, Norrköpings Tidningar och Gota Media samt ett helsvenskt konsortium bestående av Mittmedia, Stampen och två mediegrupper som Stampen kontrollerar.
När budgivningen är uppe över 1,5 miljarder kronor faller Orkla ifrån. Eftersom koncernen inte har några andra tidningar i Sverige har den inga verksamheter att samordna med Centerns tidningar för att sänka kostnaderna. Orkla kan därför inte räkna hem ett lika högt bud som de två övriga; dessa har även tryckerier och egna tidningar som kan samordnas med Centerns.
I slutomgången i oktober återstår sålunda två möjliga köpare.
Först när buden når över 1,8 miljarder går det att utse en vinnare.
Den 24 oktober 2005 tar konsortiet som leds av Stampen och Mittmedia hem striden genom ett bud på 1 815 000 000 kronor.
NÄR DETTA SKRIVS, knappt två decennier senare, är det inte längre någon som ser köpet som en seger. De ägare som ingick i det vinnande konsortiet har mer eller mindre tvingats sälja sina tidningar. Budgivarna som förlorade striden 2005 är i dag antingen glada över att de misslyckades, alternativt vill de helst inte ens kännas vid att de var intresserade av Centerns tidningar.
Men det är inte allt. Från att ha varit den stabila och lönsamma delen av mediebranschen gick landsortstidningarna de kommande åren en nästan en katastrofal utveckling till mötes. Det är inte bara Mittmedias och Stampens ägare som tvingats sälja sina tidningar.
På mindre än två år, från januari 2018 till oktober 2019 bytte 48 av de 83 dominerande tidningarna i Sverige ägare.
År 2005 var läget för den svenska dagspressen enkelt att beskriva vad gäller övertagandeviljan: alla ville köpa, ingen ville sälja.
Tretton år senare rådde det diametrala: alla ville sälja. Men ingen ville längre köpa.
Idén bakom Stampens och Mittmedias köp var att ta ledningen i den omstrukturering av dagstidningsmarknaden som digitaliseringen oundvikligen skulle tvinga fram.
Insikten att något skulle ske var förvisso korrekt; en stor omvälvning kom bara några år senare. Men den skedde på ett helt annat sätt än vad någon hade räknat med. På bara några få år flyttades lejonparten av dagspressens annonspengar från Sundsvall, Örebro, Kristianstad och alla andra svenska städer till Mountain View och Menlo Park. Dessa två orter, med färre än hundra tusen invånare vardera, ligger på bara tolv kilometers avstånd från varandra i Silicon Valley i Kalifornien och är hemorter för Facebook och Google.
Ett delmål med Stampens och Mittmedias köp av Centerns tidningar var att etablera en ny, stor medieaktör utanför Stockholm.
Landsortstidningarna hade under många decennier nästan alltid varit lönsammare än tidningarna i Stockholm. Men uppdelningen på mängder av små lokala ägare innebar att landsorten likväl alltid stått sig slätt mot Bonnier och Schibsted när det handlade om inflytande över branschens utveckling. Genom att bygga upp en stor, liberalt dominerad, tidningsgrupp med baser i Västsverige, Mälardalen och södra Norrland skulle landsorten äntligen kunna mäta sig med Stockholm.
SLUTRESULTATET 14 ÅR SENARE kunde därför inte bli mer ironiskt. Den 8 februari 2019 köpte Bonnier Mittmedia. Bara 63 dagar senare köpte ett konsortium, där Schibsted är den dominerande ägaren, Stampen.
Just de två jättar, vars makt de som förvärvade Centertidningarna år 2005 ville utmana, tog alltså hem spelet till slut.
Den här boken handlar om dagspressens utveckling med fokus på de senaste 20 åren. Vad var det egentligen som hände när ägarna som dominerade lokaltidningarna i Sverige tappade greppet? Vilka var personerna bakom affärerna? Hur tänkte de och vad drevs de av? Och varför gick det som det gick? Stämmer det som många hävdade och ännu i denna dag gör – att dessa tidningar styrdes av ett gäng oansvariga halvskojare som inget förstod och som främst var intresserade av sina egna löner, utdelningar och bonusar? Eller var allt Facebooks och Googles fel? Att förstå historien och hur dagstidningarna fungerar, både som opinionsbildare, nyhetsförmedlare och företag, är viktigt av flera skäl. Dagstidningar spelar en central roll i alla demokratiska samhällsbyggen och lokaltidningar är ofta de enda oberoende granskarna av makten på sin ort.
Historien om dagstidningsbranschens förvandling från en trygg, närmast oföränderlig sektor, till ett av digitaliseringens stora slagfält rymmer också erfarenheter för andra samhällsområden; de omvälvande förändringar som mediebranschen genomlevt sedan Aftonbladet som första dagstidning i Sverige lanserade en sajt på internet 25 augusti 1994 är lika dramatiska som lärorika.
Centerns försäljning av sina tio dagstidningar år 2005 må ha varit startskottet för den historiskt sett största omvandlingen av dagstidningsmarknaden i Sverige. Men för att vägen dit ska bli begriplig, behöver vi först gå tillbaka i historien och finna svaret på frågan varför vissa dagstidningar blev så framgångsrika – och andra inte.
Ett uppslag ur boken som visar vilka områden som Sveriges 86 förstatidningar dominerar med sin utgivning.
Vill du läsa hela boken? Köp den via Bokus eller Adlibris. Eller värva fem vänner som prenumeranter på detta nyhetsbrev (gratisversionen räcker) - då får du ett signerat ex med posten.
Klicka här för att tipsa dina vänner👇