Erik Fichtelius: "Medierna har svikit under en stor del av min karriär"
Vecka 17 – 2024. Medierna ville undvika att hjälpa "mörkerkrafterna". Men resultatet blev det motsatta. Nu vill Erik Fichtelius få alla att förstå idén med konsekvensneutralitet.
NYHETSBREV vecka 17 – den 24 april 2024
INTRO: 754 x tack!
AKTUELLT: “Meta has left the building”, Dansen runt Tiktok, Lars Munch tillbaka på JP/Politiken, Veteraner tar över The Daily Beast, “Threads är större än X”, Poddare flyttar till Substack.
INTERVJU: Erik Fichtelius om problemen som uppstår när vi inte är konsekvensneutrala.
TECKEN I TIDEN: Första stiftelseägda dagstidningen i Sverige blir åter ägd av en stiftelse.
754 x tack!
📈 Ni är nu 754 som prenumererar på detta nyhetsbrev – och 46 av er har dessutom valt att stötta mitt arbete genom att betala. Tusen tack till er alla! 🤗🤗🤗
Sedan några veckor tillbaka har jag också skapat en Facebook-grupp där jag bjuder in alla betalande prenumeranter. Tanken är att alla som är med kan använda gruppen till att publicera intressanta länkar och diskutera mediefrågor – inklusive sådant som jag skriver om i detta nyhetsbrev.
Om du är betalande prenumerant, men inte har lyckats komma in i gruppen är det bara att mejla mig så löser jag det. Vill du komma med i gruppen och inte betalar idag så är det bara att bli betalande prenumerant genom att klicka på knappen här👇
Vill du stödja mig utan att betala så får du väldigt gärna skicka nyhetsbrevet vidare till de vänner du tror kan vara intresserade. Om du använder knappen nedan får du dessutom ett signerat ex av min bok PRESS STOPP när du värvat fem vänner.
Hur ser framtiden ut för tidskrifterna i Sverige?
Förutom att skriva detta nyhetsbrev så är jag även krönikör i Dagens Media. I går publicerades min senaste krönika där jag försöker reda ut möjligheterna att lyckas långsiktigt för fem olika kategorier av tidskrifter. Har du ingen prenumerationen kan du just nu testa att läsa Dagens Media i tre månader för bara 49 kronor.
Tekniska problem?
När jag skickade ut det senaste nyhetsbrevet var det en del av er som inte fick det i er inkorg. Det verkar inte finnas någon enkel teknisk förklaring till problemet men ett gott råd till alla är att lägga in den avsändaradress som nyhetsbrevet kommer från (malmstenommedier@substack.com) i era adressböcker. Du kan också svara på detta mejl (du behöver inte skriva något i mejlet om du inte vill, men när du ändå är i farten får du gärna komma med synpunkter och idéer).
Både att skicka ett svar och lägga in adressen i adressboken minskar risken att mejlsystemet tror att nyhetsbrevet är någon form av skräppost.
Alla gamla och nya nyhetsbrev finns på den här webbsidan så du kan kolla om det är något som du aldrig fått i mejlen. Om du upptäcker att det är en eller flera utgåvor som du inte fått får du gärna mejla mig så att jag får ett grepp om hur stort problemet är.
Men nu över till alla medienyheter!✏️🗞️📲📻🎬🎤💸📡🧨🔥💥
“Meta has left the building!”
En av höjdpunkterna på förra veckans journalistfestival i italienska Puglia var när Googles och Facebooks numera sparkade chefer för samarbete med medieföretag talade ut från scenen.
“Oj, vad många som är här! Välkomna alla, även ni som är med på video, inklusive Googles och Facebooks jurist- och PR-avdelningar”, hälsade Madhav Chinnappa, tidigare direktör för “News Ecosystem Development” på Google när han drog igång programpunkten.
Rubriken för samtalet var “What went wrong between Big Tech and the News? And did anything go right?” Trots att den utsatta tiden för programpunkten förlängdes ett par gånger under programmens gång så kom man aldrig fram till den andra delen av frågan. Eller så var det kanske inget alls som gick väl i relationen mellan de två bolagen som tog över annonsmarknaden och de tusentals mediebolag som förlorade sina intäkter.
Varför blev det så stora motsättningar? Går det inte att reparera relationen mellan tech och media? var en av frågorna som ställdes till de tidigare cheferna.
“Meta has left the building. Det finns inget längre att reparera”, konstaterade Jesper Doub, Facebooks tidigare chef för internationella partnerskap med nyhetsorganisationer och fortsatte:
“Det var en diskussion här på konferensen i morse om värdet av nyheter. En undersökning visade att det totala värdet för nyhetsbranschen i USA var 12 miljarder dollar. Men svaret från ett plattformsperspektiv är – noll. Värdet av nyheter är noll, eller det är faktiskt negativt, det är en kostnad.”
Diskussionen mellan Facebook och nyhetsorganisationerna om att Facebook måste betala för de nyheter som publiceras på plattformen kommer därför inte att lyckas, enligt Jesper Doub:
“Facebook menar att de summor som medierna vill ha är helt absurda. Deras lösning är att göra som de gjort i Kanada där man helt enkelt tagit bort alla nyheter från plattformen. Och resultatet av detta var att inget alls hände, en del menar till och med att vissa nyckeltal blev bättre för Facebook när nyheterna togs bort. Det är helt förfärligt, men om det stämmer så visar det att det inte kommer att gå att förmå en plattform som Facebook att betala för nyheter. Är du en publicist och du inte gillar vad som händer när du publicerar dina nyheter på Facebook – låt då bli lägga upp dem!”
Det låter som om Otto Sjöberg kommer att ha en tuff uppgift när han ska försöka få Facebook och Google att betala för nyheter i Sverige.
Dansen runt Tiktok allt vildare
I går röstade även den amerikanska senaten igenom förslaget som syftar till att tvinga det kinesiska ägarbolaget Bytedance att sälja den amerikanska delen av Tiktok. President Biden väntas skriva under lagförslaget inom kort.
Men detta innebär bara början på den strid som kan bli lika lång som komplicerad.
Den grundläggande kritiken mot Tiktok har handlat om att den kinesiska staten skulle kunna få tillgång till användardata om en stor del av den amerikanska befolkningen. Men under den senaste tiden har frågan om Tiktoks algoritmer gynnar innehåll som ligger i linje med Kinas utrikespolitik blivit allt större.
Wall Street Journal startade debatten om Tiktoks innehåll efter att de registrerat konton på Tiktok i 13-åriga amerikaners namn för att undersöka vilket innehåll de exponerades för. Resultatet blev att det var en mycket kraftig övervikt för innehåll som, likt Kina, stod på den palestinska sidan i kriget i Gaza. Innehåll som stödde Israels linje förekom bara i en femtedel av de filmer som visades för 13-åringarna.
Oavsett vad senatorer och presidenter tycker om Tiktok så är det inte helt enkelt att förbjuda företag i USA, inte minst när deras verksamhet handlar om yttrandefrihet.
Nyhetsbrevet Platformer som ges ut av journalisten Casey Newton har gjort en stor genomgång av Tiktoks legala möjligheter och han visar övertygande hur svårt det kommer att bli att förbjuda Tiktok. En jurist vid Stanford Law School som han intervjuar hänvisar till ett avgörande i högsta domstolen på 1960-talet då kongressen misslyckades i sitt försökt att förbjuda postverket från att dela ut kommunistpropaganda.
Att Jeff Yass, en av de stora donatorerna till många republikanska ledamöter i kongressen, är en av de största ägarna i Bytedance gör inte saken enklare, vilket Financial Times reder ut grundligt i denna artikel.
Lars Munch gör comeback som styrelseordförande för JP/Politiken
En och en halv månad. Så länge kommer svenske Raoul Grünthal att ha fungerat som styrelseordförande för Danmarks största medieföretag, JP/Politikens Hus. Raoul Grünthal, som tidigare varit Sverigechef för Schibsted, kommer att återta sin roll som vice ordförande i styrelsen.
Det står klart sedan förra veckan då de två stiftelserna som äger bolaget meddelade att den tidigare styrelseordföranden Lars Munch gör comeback i rollen den 1 maj i år.
Problemen började 15 mars i år när ägarna överraskande sparkade den dåvarande styrelseordföranden och tidigare danska överbefälhavaren, Peter Bartram. Han hade då varit ordförande sedan 2022 då han efterträdde Lars Munch, som då haft rollen i åtta år och innan dess varit vd i mer än ett decennium.
När Lars Munch lämnade ordförandestolen i JP/Politikens Hus 2022 blev han ordförande i den ena ägarstiftelsen (Politiken Fonden). Det var i den rollen han var med om att sparka sin efterträdare. Mycket lite har kommit ut om orsaken till konflikten annat än att de två ägarstiftelserna och Peter Bartram varit oense om strategin för mediehuset, som ger ut tidningarna Politiken, Jyllands-Posten och Extra Bladet samt ett stort antal lokaltidningar.
Under 1900-talet var Lars Munch vd inom Bonnierkoncernen i Danmark och Sverige under 15 år.
Veteraner tar över The Daily Beast
Två tidigare toppchefer tar över den amerikanska digitala nyhetssajten The Daily Beast. Sajten, vars redaktionella fokus brukar beskrivas med orden “Politics, Pop-culture and Power” startades 2008 av den legendariska redaktören Tina Brown (tidigare chefredaktör för Vanity Fair). Men trots kända namn och att ägaren är Barry Dillers mediejätte IAC, har The Daily Beast aldrig blivit någon succé.
De nya cheferna, Ben Sherwood, tidigare chef för Disney ABC Television Group, och Joanna Coles, tidigare högsta redaktionella chefen för Hearst Magazines, tar inte bara över ledningen utan får också knappt hälften av ägandet. IAC behåller dock majoriteten av aktierna.
Den kommersiella idén som de nya cheferna siktar på, enligt New York Times (gåvolänk), är att kombinera annonser med prenumerationer. I dag är en relativt stor del av materialet öppet för den som registrerar sig. Full access till allt innehåll kostar 50 dollar per år eller 100 dollar för att även slippa annonser.
“Threads är större än X”
Metas nya plattform Threads har nu fler dagliga användare i USA än konkurrenten X (Twitter). Detta enligt nyhetssajten Business Insider.
Enligt sajten gick Threads förbi X för första gången i december 2023 och har nu i april 28 miljoner dagliga aktiva användare jämfört med 22 miljoner för Elon Musks plattform. Uppgifterna kommer från analysföretaget Apptopia.
Som jämförelse hade Facebook 205 miljoner dagliga användare i USA och Kanada under fjärde kvartalet 2023.
Poddare flyttar till Substack
I Sverige är det de annonsfinansierade poddarna som tjänar de stora pengarna. Erik Nivas bolag omsatte 10,3 miljoner kronor år 2022 och gjorde 7,7 miljoner i vinst (han gör fotbollspodden When We Were Kings). Alex Schulmans bolag omsatte 18,7 miljoner år 2022, hade lönekostnader för sin enda anställda på 12,8 miljoner och gjorde ändå en vinst på 3,7 miljoner (han gör Alex & Sigges podcast tillsammans med Sigge Eklund vars inkomster är svårare att avslöja eftersom han är bosatt i USA).
Annonsfinansierade medier är normalt en winner-takes-it-all-marknad varför det ofta blir några få som drar in de stora pengarna medan den stora massan av aktörer får dela på småpengar. Trots detta har det varit få som försökt att i stället vända sig till lyssnarna för att ta betalt den vägen. Den enda stora aktören som satsat på lyssnarintäkter, Schibstedägda Podme, har i stället börjat med att även sälja annonser vid sidan av prenumerationsmodellen.
Utomlands ser dock lyssnarbetalda poddar ut att gå framåt snabbare. På plattformen Substack (som jag använder för detta nyhetsbrev) innehåller numera hälften av de 250 mest inkomstbringande titlarna ljud eller video. I Sverige är Rak Höger med Ivar Arpi det enda exemplet jag känner till på en Substackpublikation som är betald av läsarna och baserad på poddar. Finns det fler? Hör gärna av dig till mig i så fall.
“Allt går fel när medierna blir aktivister”
“Under en lång del av min karriär så har medierna svikit när det gäller problem kopplade till integration och invandring. Det är det tydligaste exemplet på vad som händer när journalister och deras chefer inte förstår sitt uppdrag – att vi inte ska vara aktivister.”
Journalistnestorn Erik Fichtelius myntade för länge sedan begreppet konsekvensneutralitet som han menar är en nyckel till att förstå journalistikens uppdrag. Men han ser ständigt att folk missförstår begreppet och har därför nyligen gett ut en uppdaterad version av sin bok Äkta nyheter. Den nya versionen heter Därför journalistik och innehåller flera nya kapitel där han fördjupar resonemanget bakom konsekvensneutraliteten.
“Senast var det en ESO-rapport där de hade hittat på en helt egen definition av begreppet. Det står att konsekvensneutralitet innebär att man som journalist ‘inte alls ska ta hänsyn till vad som händer när deras nyheter har rapporterats’. Men det är ju helt fel. De etiska reglerna är fulla av exempel på att en journalist behöver tänka på konsekvenserna av det man publicerar. Min poäng är att man ska strunta i vem som gynnas och vem som drabbas”, säger Erik Fichtelius.
Så hur ska begreppet då tolkas, mer i detalj? Jag har själv funderat mycket över gränserna för konsekvensneutraliteten och läste därför den första boken med stort intresse när den kom 2022. Med den nya boken som utgångspunkt tog jag tillfället i akt att samtala med Erik Fichtelius om hur han ser på ett antal svåra gränsdragningar som begreppet medför.
De senaste åren har problemen med fake news varit i fokus. Men för en journalist är den frågan enkel att förhålla sig till, eftersom journalistikens grundkrav på en nyhet är att den ska vara sann och relevant. Ett betydligt större problem är i fall medier väljer ut nyheter som passar en viss agenda. Då kan varje nyhet vara helt oantastlig sett till konsekvensneutraliteten – men helhetsbilden som mediet förmedlar blir ändå fullkomligt missvisande.
Skillnaden mellan kommunikation och journalistik går just där. Även kommunikation som produceras av företag, kommuner och organisationer bygger i dag på att den ska vara sann och relevant, precis som nyheter. Den stora skillnaden är att en kommunikatör utgår från en uppfattning om hur man vill att produkten/företaget/organisationen ska uppfattas hos målgruppen och väljer därefter ut exempel på att detta är sant. En nyhet som säger motsatsen till det man vill bevisa kommer därför aldrig att lyftas fram av en kommunikatör.
När en nyhetsorganisation börjar välja nyheter utifrån en bild av verkligheten som man vill förstärka så upphör den att ägna sig åt äkta journalistik och blir en aktivistorganisation.
“Det svåraste är det inre hotet, när journalisterna och deras chefer inte förstår att uppdraget är att inte vara aktivister. Det allvarligaste exemplet är att medierna under en lång del av min karriär har svikit när det gäller problem kopplade till integration och invandring. Om vi hade problem i integrationssammanhang, hederskultur eller flykt till Sverige som inte var politiskt utan ekonomiskt betingad så förteg vi det för att inte hjälpa Ny Demokrati eller Sverigedemokraterna.”
“Min tes är att den här återhållsamheten av politiska skäl har i själva verket lett till sin motsats. Hur kan Sverigedemokraterna hävda att mainstreammedia ljuger? Ja, därför att de har gjort det. Och då har man förstört sin egen trovärdighet”, säger Erik Fichtelius.
I boken berättar Erik Fichtelius om några exempel från tiden när han var reporter och chef på Ekot på Sverige Radio. Ett exempel som jag själv tydligt kommer ihåg som vanlig mediekonsument handlar om en av de första asylstriderna i Sverige. Historien utspelade sig i Åsele i Västerbotten på 1990-talet där familjen Sincari från Irak tog sin tillflykt till en kyrka när de hotades av utvisning. Två bröder och deras fruar samt tio barn var sedan i centrum för en mycket omfattande medierapportering under flera år.
Ganska snart visade det sig att familjen inte hette Sincari och inte kom från Irak utan hette Gümüscü och kom från Diyarbakir i Turkiet. Mycket övrigt i deras historia visade sig också vara felaktigt eller förfalskat.
De reportrar som berättade sanningen blev utsatta för omfattande kritik medan de som bevakade händelserna samtidigt som de var medlemmar i stödföreningen Sincaris vänner fick fortsätta att rapportera.
I dag är det lättare att föreställa sig motsatsen. Den som skulle avslöja att ett gäng invandrare inte är ansvariga för den senaste misshandeln i området skulle förmodligen bli utsatt för omfattande påhopp i sociala medier. Men Fichtelius poäng är självklart inte att pendeln ska svänga över till den andra sidan utan att rapporteringen aldrig ska utgå från att man vill hjälpa den ena eller den andra sidan.
“Vi rapporterar inte för att ha egna synpunkter på invandringen eller för att det ena eller andra partiet ska vinna valet. Vi ska skilja på news and views som det amerikanska uttrycket är. Detta predikar jag ständigt, men det är många som inte vill höra på utan tycker det är mycket roligare att vara med och påverka.”
För de journalister som varit med tillräckligt länge för att se pendeln svänga i invandrarfrågan är det nog ganska uppenbart att det finns en stor kostnad att betala för att rapporteringen var så vinklad under lång tid. Att bygga upp förtroendet tar som bekant mycket längre tid än att rasera det. Men hur undviker en redaktion att hamna där igen? I dag handlar det inte längre om invandringen men kanske om helt andra frågor som vi inte riktigt ser ännu. Hur ska en redaktion arbeta för att upptäcka vilka förutfattade meningar som styr utan att man är medveten om det?
“Det kräver ett väldigt medvetet balanserande av redaktionsledningen. När vi talar om helheten så kan inte varje enskild reporter avgöra detta. Det är en ledningsfråga att hitta den balansen”, säger Erik Fichtelius.
Även om Erik Fichtelius myntade begreppet konsekvensneutralitet så är tankegången bakom långt i från ny. Uppfattningen att nyhetsrapporteringen ska vara opartisk och saklig har funnit länge.
Men i vissa sammanhang är uppfattningen om vad som är opartiskt inte så enkel att avgöra. När sportreportrar i SVT refererar en viktigt match för svenska fotbollslandslaget är det få som blir upprörda över att de jublar när Sverige gör mål.
När jag skulle starta Dagens Medicins systertidning Medisch Vandaag i Holland 1999 intervjuade jag både sjukvårdspersonal och företrädare för läkemedelsindustrin i landet inför lanseringen. Jag berättade att vår idé var att skapa en oberoende tidning som skulle rapportera nyheter som var viktiga för hela sjukvården.
“Det är väldigt välkommet”, sa en vd på ett läkemedelsbolag till mig. “Vi behöver verkligen en tidning som kan förklara för alla hur viktigt det är att vi får bättre betalt för våra läkemedel.”
Erik Fichtelius berättar om ett liknande exempel när kommunstyrelsens ordförande i Hässleholm menade att Norra Skåne borde se som sin uppgift att förmedla en mer positiv bild av kommunen i sina spalter. Många journalister kan berätta liknande exempel från både rikspolitiker och organisationsföreträdare.
Det är lätt att raljera över politiker och företagsledare som tycker att alla som håller med dem är opartiska. Men finns det en gräns här? Kan en medieverksamhet bli för konsekvensneutral?
Den enda gången jag haft med Erik Fichtelius i yrket att göra inträffade för precis 40 år sedan. Jag började då som redigerare på den nystartade tidningen Computer Sweden där han strax därefter började medverka som frilansande bokrecensent.
Vår tidning var en anorektisk produkt med minimala resurser men konkurrenten Datavärlden, som gavs ut av Bonnier, verkade bada i pengar. Det tydligaste exemplet på detta var att de hade en centraldator med terminaler till alla journalister som därmed kunde skriva in sina texter i ett gemensamt system. På vår redaktion hade vi bara skrivmaskiner och jag insåg efter någon vecka att jag var den ende på redaktionen som faktiskt hade sett en dator på riktigt, de övriga hade bara sett dem på bild.
Trots detta utgångsläge var Datavärlden nedlagd ett drygt decennium senare medan Computer Sweden hade tagit över marknaden och tjänade tiotals miljoner kronor varje år. Och skulden föll helt på Datavärlden själv. Under lång tid var tidningen ledande i bevakningen av bildskärmsstrålning och andra problem som ansågs höra samman med datoriseringen av arbetsplatserna.
Prenumeranterna, som till stor del jobbade i it-industrin, var inte så sugna på att betala för en tidning som berättade för dem att deras arbete var destruktivt och farligt.
“Vi är som ett gäng nykterister som gör en tidning för vinälskare. Och det enda vi skriver om är leverskador”, konstaterade en klarsynt reporter vid en av tidningens kriskonferenser strax innan nedläggningen.
Datavärlden rapporterade nyheter som var sanna och relevanta, de blev ofta citerade i Rapport eller av TT. Men deras läsare var inte intresserade. Detsamma skulle troligen drabba den lokaltidning som bara skrev negativt om det stora fotbollslaget eller något annat som många i stan älskar.
Men det motsatta problemet är onekligen vanligare – att en redaktion faller i fällan att bara rapportera positivt om det läsarna älskar av rädsla för att de annars ska säga upp prenumerationen. Frågan är om detta kommer bli ett allt vanligare problem nu när medierna i allt högre grad blir beroende av läsarnas pengar för sin ekonomi. Även ärevördiga New York Times nedgraderades nyligen på NewsGuards index över trovärdighet eftersom de bedöms slarva med gränsen mellan news och views.
“Jag tror det stora problemet i framtiden kommer att bli att vi får en allt större klassklyfta bland mediekonsumenterna”, säger Erik Fichtelius.
“Vi har redan en uppdelning som jag tror kommer att förstärkas. En del kommer att ta del av mer och mer kvalificerad information, tidningar och nyhetsbrev som de betalar för. Den gruppen kommer vara oerhört mycket bättre informerade än den andra, som får mer skräpmat och bukfylla och kanske utsätts för “sedelförfalskarna” som utger sig för att vara journalister men bedriver propaganda.“
Har dagens unga journalister lärt sig något av äldre generationers misstag? De borde väl sett vilka långsiktiga problem som uppstår när journalisterna blir aktivister?
“Jag tror dessvärre att de går i fällan igen. Nu ska vi rädda klimatet. Eller så ska vi stoppa invandringen. Den här frestelsen att påverka samhället i en viss inriktning, den finns kvar. Jag tror att det bara finns ett sätt att motverka detta och det är att ständigt ställa sig frågan ‘Vad är meningen med det vi gör? Vad är meningen med föreningen?’ Jag tror vi ägnar alltför lite tid åt detta.”
Sveriges första stiftelseägda dagstidning blir åter ägd av en stiftelse
År 1940 blev Svenska Dagbladet den första dagstidningen i Sverige som överläts till en stiftelse. När andra världskriget bröt ut ville den dåvarande ägaren, vd:n och chefredaktören Carl Trygger skydda ägandet av tidningen och överlät därför sitt ägande till den nybildade Stiftelsen Svenska Dagbladet.
Med tiden blev stiftelseägande mycket vanligt på den svenska dagstidningsmarknaden. Så sent som för sex år sedan ägdes en majoritet av dagspressen av stiftelser. Men under krisåren i slutet av 2010-talet tvingades flera av stiftelserna att göra det som Stiftelsen Svenska Dagbladet gjort redan 1998 – sälja sin tidning till ett företag som hade mer pengar i kassan.
Men inom två månader kommer andelen av den svenska dagspressen som är stiftelseägd att öka kraftigt (inte minst sett till den digitala räckvidden). Enligt planerna ska både Aftonbladet och Svenska Dagbladet senast vid halvårsskiftet köpas av den norska Stiftelsen Tinius när Schibsted delar upp sin verksamhet i två delar, medier och digitala marknadsplatser.
Stiftelsen Tinius har bara ett drygt kvartssekel på nacken men har något som ingen annan mediestiftelse i Norden har – aktier till ett värde av ungefär 20 miljarder kronor.
Tipsa gärna dina vänner om Malmsten om Medier
Hjälp mig att sprida detta nyhetsbrev till fler personer. Om du tipsar fem vänner som anmäler sig som prenumeranter (gratis eller betalande) får du ett signerat exemplar av min bok PRESS STOPP. Klicka i så fall på knappen här👇