Påskspecial
Vecka 14 – 2024. Jag har tagit påsklov och befinner mig denna vecka i Taiwan. Det innebär att detta nyhetsbrev är lite speciellt – med fokus på hur journalister kan hantera auktoritära regimer.
NYHETSBREV vecka 14 – den 3 april 2024
INTRO: Påskspecial från Taipei
SPECIAL: J A Selander och pressfriheten under attack
Taipei, onsdag
Jag sitter på min lilla balkong, hundra meter från centralstationen i Taipei, och skriver detta medan mitt Facebookflöde är fullt av bilder från skidåkare i de svenska fjällen.
Själv fick jag i stället rusa ut på den här balkongen klockan åtta i morse när den värsta jordbävningen på 25 år drabbade Taiwan. Här i Taipei verkade alla mer vana vid att taklamporna gungar så det var bara jag som stod därute - och tur var det med tanke på min begränsade klädsel.
Jag använder påsklovet till att besöka Sydkorea och Taiwan. Det är mest semester men jag passar på att träffa några journalister och andra inom mediebranschen.
En av dem – Jojje Olsson – är den enda svenska journalisten som är permanent baserad i Taipei. Han har rapporterat om Kina för svenska medier i över 15 år trots att han endast är drygt 40 år gammal.
Jojje Olsson har mycket att berätta om både hur det är att bevaka en auktoritär regim som den kinesiska och hur det är att driva ett eget medieföretag där målgruppen är svenskar 13 000 km bort.
I nästa nummer av nyhetsbrevet kommer en intervju med Jojje Olsson, men också en analyserande text där jag ska försöka sammanfatta vilka lärdomar jag fått med mig från mina samtal här i Asien.
Jojje Olsson har även en koppling till min bok PRESS STOPP som handlar om den svenska dagspressens stora omvandling de senaste decennierna.
I ett av bokens kapitel berättar jag om tidningsmannen J A Selander, en av de få tidningsledare som vågade stå upp mot den svenska regeringens undfallenhet mot tyskarna under andra världskriget. Hela det kapitlet följer här nedan. Och jag lovar att historien om J A Selander är väl värd att läsa, inte minst i denna tid när hotet från en auktoritär stormakt hänger över oss igen på ett sätt som onekligen för tankarna till 1940-talet.
Men var kommer Jojje Olsson in i den historien? Läs texten får du se! Han dyker upp mot slutet som den förste i en kedja som sedan dess har fått Anna-Lena Laurén och Nalin Baksi som nya länkar.
Utdrag från boken PRESS STOPP
Eskilstuna-Kurirens och J A Selanders strid för det fria ordet
I DECEMBER 1940 BLEV ESKILSTUNA-KURIRENS stiftelse ny ägare till den då 50 år gamla tidningen. Övertagandet skedde bara några månader efter att Svenska Dagbladet som första titel i Sverige blivit stiftelseägd.
Ägarskiftet i den sörmländska industristaden handlade om makten över orden snarare än pengarna. Enligt stiftelsens urkund är uppdraget att ”förvalta aktiemajoriteten i Eskilstuna-Kurirens Tryckeri Aktiebolag i syfte att för all framtid säkerställa Eskilstuna-Kuriren som ett oberoende organ för nationell, andlig och personlig frihet i enlighet med liberalismens idéer”.
Tidningens med tiden legendariska huvudredaktör Johannes Anton Selander var mannen bakom förändringen. Han var vid skiftet själv majoritetsägare och hade därtill styrt Eskilstuna-Kuriren i 20 år. Leda tidningen skulle han fortsätta göra i ytterligare 23 år, till 1963. Ett knappt år senare gick han bort.
Sverige har haft många stridbara och principfasta tidningsutgivare. Men J A, som Johannes Anton Selander alltid kallades, framstår som en av de mer orubbliga. Och istadigheten fick stor betydelse inte bara för ägarreformen; under J A:s ledning blev Eskilstuna-Kuriren även en av de starkaste rösterna mot de antiliberala regimer och rörelser som växte fram i Europa under 1930-talet och snart drog hela världen i krig.
J A SELANDER FÖDDES 1887 i en småbrukarfamilj utanför Östersund. Som 19-åring fick han jobb på Östersunds-Posten och bara sju år senare blev han chefredaktör och ansvarig utgivare för Hudiksvalls Nyheter ett stycke nedåt längs kusten.
Kort före sin 33-årsdag 1920 flyttade den redan erfarne tidningsmannen J A vidare söderut till Mälardalen och smedstaden Eskilstuna för ett nytt chefsuppdrag.
Eskilstuna-Kuriren var då en 6-dagarstidning med 13 600 exemplar i upplaga. Dess redaktion bestod av huvudredaktören och tre medarbetare.
Att den nye chefen inte drog sig för strid blev snart uppenbart. Det liberala partiet var 1923 splittrat i frågan om spritförbud. Till allas förvåning valde J A Selander att stödja förbudsmotståndarna Sveriges liberala parti, inte det förbudsivrande Frisinnade folkpartiet, trots att dess partiledare C G Ekman bara några år tidigare själv hade varit Eskilstuna-Kurirens chefredaktör (bland tidningens ansvariga utgivare var det var bara J A Selander som använde sig av titeln huvudredaktör).
Ställningstagandet skapade en stor förbittring hos frisinnade sörmlänningar.
”Man gråter ute i bygderna”, sade en av dem till Selander enligt Jerker Norins bok om Eskilstuna-Kurirens historia.
Motsättningarna satte också fingret på frågan om vem som egentligen skulle ha sista ordet om Eskilstuna-Kurirens politiska linje. När tidningen grundades 1890 hade startkapitalet kommit från ett stort antal privatpersoner. Tillsammans köpte dessa nära tusen andelar för fem kronor styck. Med åren hade leden glesnat, men ägarkretsen var ännu 50 år senare månghövdad och flera i den ansåg att de som delägare även borde få vara med och bestämma vad deras tidning skulle stå för.
När J A Selander i stället hävdade att han ensam var satt att styra tidningen, mötte detta motstånd till den grad att bolagsstämmorna i Eskilstuna-Kuriren AB under 1920- och 30-talen blev ett årligen återkommande slagfält i frågan om vem som skulle styra över tidningens linjeval. Kulmen nåddes mellan julen 1935 och bolagsstämman våren 1936. Under denna tid haglade polisanmälningar, stämningar och hårda ord. Ett avtalsförslag som lades fram av Selanders motståndares advokat var så brutalt att det renderade denne hård kritik från Advokatsamfundets styrelse.
Trots intensivt motstånd gick J A Selander segrande ur alla bataljer. Striderna hade också övertygat honom om att lösningen var en ny ägarform: Eskilstuna- Kuriren skulle inte ägas och förvaltas av privatpersoner utan av en stiftelse, vars urkund tydligt skulle slå fast att det var redaktören och ansvarige utgivaren som ensam hade att bestämma över tidningens hållning. Det redaktionella oberoendet skulle därmed stadfästas på ett orubbligt vis.
”Nu, så långt efteråt, må det vara mig tillåtet att öppet bekänna, att jag omedelbart inrättade mig för strid, icke för min egen skull men för tidningens”, skrev Selander senare.
MEN NÄR STIFTELSEN PÅ TIDNINGENS 50-ÅRSDAG i december 1940 tog över ägandet, hotades Sverige av betydligt värre strider än dem vid bolagsstämmorna: Norge och Danmark var nu ockuperade av Hitlertyskland och Finland hade bara några månader tidigare fått avträda stora landområden till Stalins Sovjet.
Och det är i motståndet mot Hitler och Stalin som J A Selander till fullo ska komma att utnyttja tidningens opinionsbildande kraft. Tillsammans med chefredaktören för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, Torgny Segerstedt, och Ture Nerman, chefredaktören för Trots Allt!, blir J A Selander den publicist i Sverige som främst kritiserar och utmanar den svenska regeringens undfallenhet. Även J A:s redaktörskollega Anders Yngve Pers vid Vestmanlands Läns Tidning i grannstaden Västerås tar ställning mot nazismen på sätt som med åren ska komma att få erkännande, men det är ändå Selanders, Segerstedts och Nermans namn som står överst på Gestapos lista över misshagliga tidningsmän att snabbt röja ur vägen vid en eventuell tysk ockupation av Sverige.
Redan i januari 1940 ställdes J A Selander inför rätta, anklagad för att ha förolämpat Hitler. Den ledare som var grund för tryckfrihetsåtalet publicerades 30 november 1939, samma dag som Sovjetunionen angrep Finland. Eskilstuna-Kuriren var vid den här tiden en eftermiddagstidning och kunde därför kommentera nyheten före alla morgontidningar. Selander skrev: ”Det är ställt utom allt tvivel att Tyskland direkt förrått och prisgivit Finland. Det bolsjevikiska avskum, för att nu använda Hitlers egna vackra karaktäristik, som styr Sovjet, har icke försummat att ta för sig.”
FORMULERINGEN GJORDE DEN TYSKVÄNLIGE justitieministern Karl Gustaf Westman rasande och fick Justitiekanslern att väcka åtal. J A Selander vann dock denna första strid med ministern; tryckfrihetsjuryn avvisade åtalet. Men så länge Tyskland såg ut att segra i kriget skulle justitieminister Westman göra flera försök att stoppa Eskilstuna-Kuriren. Och i maj 1940, strax efter Tysklands ockupation av Danmark och Norge, manade även statsminister Per Albin Hansson den svenska pressen att undvika kritik mot Tyskland.
Majoriteten svenska dagstidningar föreföll också under de tidiga krigsåren ha gett upp den för journalistiken grundläggande ambitionen att berätta allt man vet för sina för läsarna. Företrädare för tidningar som Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten, Folket i Eskilstuna och Arbetet i Malmö medverkade till och med själva i Pressrådet eller Pressnämnden, de två statliga organ som under kriget skulle förmå tidningarna att mildra kritiken och utöva självcensur.
Svenska staten väckte i början av kriget åtal mot flera svenska tidningar, men hade svårt att vinna rättegångarna. Detta fick justitieministern att plocka fram en gammal lagparagraf i Tryckfrihetsförordningen som möjliggjorde att en skrift kunde konfiskeras utan rättegång.
Med hjälp av detta nya vapen förmådde regeringen nu genomföra regelrätta beslag.
Bland vanliga dagstidningar är det Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning som drabbas flest gånger. Men även tre utgåvor av Eskilstuna-Kuriren blev konfiskerade.
J A Selander fann sig aldrig i dessa försök till begränsningar. I tidningens jubileumsnummer vid 50-årsdagen i december 1940, precis när åtalet mot honom är väckt, gör han klart vad han anser om de tidningar som inte värnar yttrandefriheten:
“Tidningen kan inrätta sig bekvämt och ha det stormfritt omkring sig. Den kan låta informationsstyrelsens och indragningsmaktens ande sväva över sin dag, sitt liv och sin vandel. Den kan låta räddhåga och likriktning fylla spalterna. Den kan tiga, eller på sin höjd tala tidens herrar till lags. Den kan med andra ord sälja sin själ och må gott. Den kan förråda ordet.”
Beslagsvapnet var heller inte särskilt effektivt som metod för att förhindra spridning av information. Tidningens hela upplaga var ju oftast redan distribuerad till prenumeranterna innan någon myndighetsföreträdare hade hunnit läsa den och beordra konfiskering. I praktiken kunde polisen därför bara beslagta de exemplar som fortfarande fanns osålda i kioskerna eller låg kvar på tryckeriet. Men det var ändå ett sätt att visa både tyskarna och den aktuella tidningens utgivare att regeringen hade för avsikt att slå till om pressen inte utövade självcensur.
Den första gången en upplaga av Eskilstuna-Kuriren blev indragen var 17 oktober 1941. Ledartexten handlar om judeförföljelserna och förutspår förintelsen. Det exemplar av tidningen som i dag finns bevarat i Riksarkivet innehåller tydliga markeringar med rödpenna av de enligt Justitiedepartementets bedömning olagliga formuleringarna.
Ledartexten refererar en tysk tidning som manat till att man skulle ta itu med judarna “utan all sentimentalitet” och berättar att man i Tyskland börjat ingripa mot dem som ville behandla judar som människor. Texten fortsatte sedan med en av de formuleringar som blev rödmarkerad: ”När man nu hunnit så långt ned på brutalitetens sluttande plan, att man bestraffar dem, som visat vänlighet mot de med gula stjärnor utmärkta arma människorna, så är det tydligt att man snart är färdig att ta ännu ett steg, det sista och definitiva.” Men i takt med att indragningarna genomförs utvecklar J A Selander och hans försvurna redakörskolleger också nya arbetsmetoder. Som exempel tar Selander i början av 1942 initiativ till en stor samordnad publicering som leder till att 14 tidningar beslagtas samma dag.
SEDAN VÅREN 1940 INGICK SELANDER i en informell sammanslutning av publicister som motsatte sig statsmaktens försök att styra och moderera krigsrapporteringen.
Gruppen gick under namnet Tisdagsklubben och i samband med ett möte i januari 1942 fick J A kontakt med en norsk landsflyktig domare vid namn Harvig. Denna hade i sin tur fått i uppgift av den norska exilregeringen att förhöra norska flyktingar som hade förstahandsinformation om tortyr i norska fängelser.
J A Selander fick löfte om tillgång till materialet och bjöd nu in ett antal pålitliga tidningar att göra en samtidig publicering. Syftet var dels att utmana regeringens indragningspolitik, dels att fästa allmänhetens uppmärksamhet på själva beslagen; dem hade folk i allmänhet hittills inte fått veta så mycket om.
Arbetet runt operationen skulle kunna vara storyline i en spionfilm. Men efter många turer lyckas de edsvurna redaktörerna torsdagen 12 mars 1942 genomföra den samfällda publiceringen. Troligen hade dock Justitiedepartementet blivit tipsat i förväg av Postverket varför myndigheterna lyckades stoppa tidningarna Trots Allt!, Nordens Frihet och Nu redan i tryckeriet. Även Göteborgs Handels- och Sjöfartstidningen beslagtogs vid pressen, men tidningen tryckte och gav ut en ny upplaga med tomma vita spalter under rubriken ”I norska fängelser och koncentrationsläger”.
Eskilstuna-Kuriren och ytterligare ett dussin tidningar kunde däremot med framgång distribuera sina exemplar till läsarna innan polisen hann beslagta dem. Även de 300 prenumeranter som Eskilstuna-Kuriren hade i Danmark fick sina tidningar.
Publiceringen ledde som avsett även till omfattande kritik mot regeringens beslagspolitik. Metoden blev därefter svårare att använda. Likväl fortsatte indragningarna ända fram till vändningen i kriget och Eskilstuna-Kuriren blev åter konfiskerad så sent som hösten 1942. Denna sista indragning berodde på en ledarkommentar som återgav och kommenterade uppgifter från Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning om antalet personer som tyskarna hade avrättat i de ockuperade länderna.
EFTER KRIGET FICK J A SELANDER utmärkelser för sina och Eskilstuna-Kurirens insatser av såväl Norge som Danmark och Storbritannien. Trots det förblev hans gärning mot nazismen och för pressfrihet relativt okänd i Sverige under lång tid.
Själv fokuserade J A Selander efter krigsslutet på framtiden snarare än på att berätta om medaljer; han angrep som exempel och med sedvanlig energi såväl baltutlämningen som Socialdemokraternas efterkrigsprogram.
Först 1963 lämnade J A Selander sin plats som huvudredaktör och ansvarig utgivare.
Han hade då 43 år på posten bakom sig. Med tiden hade hans gärning under kriget också blivit mer uppmärksammad och i november 2005 avtäckte Eskilstuna stad en staty av Selander, skapad av konstnären Richard Brixel. Statyn placerades på Teatergatan, som samtidigt bytte namn till J A Selanders gata.
Under 2021 beslutade vidare Eskilstuna-Kurirens stiftelse att inrätta ett årligt pris på 100 000 kronor i J A Selanders namn. Priset syftar till att premiera personer eller organisationer ”som verkar i hans anda och som gör det med ett civilkurage som erinrar om Selanders publicistiska gärning”. Det första Selanderpriset delades den 9 februari 2022 ut till Kinakännaren och journalisten Jojje Olsson, som i likhet med J A Selander har utmanat en diktatur och väckt dennas vrede. Jojje Olsson är nu på livstid utestängd från Kina.
Läs hela boken PRESS STOPP!
Hjälp mig att sprida detta nyhetsbrev till fler personer. Om du tipsar fem vänner som anmäler sig som prenumeranter (gratis eller betalande) får du ett signerat exemplar av min bok PRESS STOPP. Klicka på knappen här om du vill tipsa någon👇