Kan Albanien bli EU-medlem med Europas sämsta pressfrihet?
Kan Albanien bli EU-medlem med Europas sämsta pressfrihet?
I dag börjar Albanien att förhandla om medlemskap i EU. Men hur ska landet kunna bli medlem när de har Europas sämsta pressfrihet?
Malmsten om Medier – 15 oktober 2024
INTRO: Hur hjälper vi Albanien?
SPECIAL: Den obefintliga pressfriheten i Albanien
Hur hjälper vi Albanien?
Jag besökte Albanien för ett par veckor sedan och passade på att försöka få ett grepp om pressfriheten och mediesituationen i ett land som kanske är medlem av EU inom några år.
Det var första gången jag besökte landet och första gången på rätt många år jag satte mig in i mediesituationen i en tidigare kommunistisk diktatur. Jag gjorde något liknande 1979 när jag även smugglade böcker och tryckeriutrustning till den då underjordiska oppositionen i Polen. Det var också då jag gjorde mina första stapplande försök att skriva om det jag varit med om i ett par dagstidningar. Efter murens fall skrev jag också ett antal reportage från Polen i Veckans Affärer, där jag var reporter den gången.
I början av 1990-talet var entusiasmen i den nya demokratin Polen stor och utvecklingen kändes lika fantastisk som ofattbar. Det kändes ungefär som om vi i dag skulle få vara med om att Putins välde vräktes över ända av en demokratisk folkrörelse, samtidigt som Trump förlorade med en så stor majoritet att inte ens han kunde förneka resultatet.
Men i Albanien och i de övriga fem länderna på västra Balkan som också vill komma in i EU, är det få som tror på rosenskimrande drömmar. Realismen hos de jag träffar är påtaglig, även om Albanien fortfarande präglas av en optimism som har sjunkit undan i några av de andra länderna. Att, som exempelvis Nordmakedonien, fastna i hopplösa låsningar i mer än ett decennium tär på befolkningens tålamod.
Frågan hur man förvandlar en diktatur till en demokrati är dock lika viktig nu som på 1990-talet. Efter murens fall trodde många att det svåra låg i att få befolkningen att förstå hur privata företag fungerar när de aldrig hade fått bestämma något själva utan bara var vana vid att lyda partiets order.
Det visade sig dock vara ett enkelt problem, och decennier av förhandlingar på svarta börsen gjorde troligen sitt till, men folk visade sig förstå affärsverksamhet väldigt snabbt. Men att skapa en demokrati utan korruption i ett land utan fria medier och utan ett aktivt civilsamhälle visade sig däremot mycket svårare än någon trodde för 35 år sedan.
De kloka och modiga personer som jag träffar i Tirana tillhör de som lägger stora delar av sin tid på att försöka hjälpa fria och oberoende medier att utvecklas. Allt med syftet att vrida hela landets utveckling åt rätt håll.
Förhandlingen med EU, som alltså startar i dag 15 oktober, innebär en avgörande möjlighet att påverka utvecklingen i landet åt rätt håll. Om EU inte lyckas få utvecklingen att gå åt rätt håll är risken stor att vi kommer att ha sex länder på västra Balkan som vänder sig mot Moskva i stället för Bryssel.
Det är svårt att se hur en sådan utveckling skulle kunna vara bra för oss nuvarande EU-länder.
Gillar du nyhetsbrevet? Skicka det i så fall gärna vidare till någon du tror kan vara intresserad av att prenumerera!
Den obefintliga pressfriheten i Albanien
TIRANA. En vanlig kväll visar flera albanska tv-kanaler inslag om premiärministerns senaste aktiviteter. Men inga journalister får träffa premiärministern. Inslagen produceras av premiärministerns egna tv-team och skickas via en WhatsApp-grupp till utvalda redaktioner. Välkommen till Albanien, landet med Europas sämsta pressfrihet – och ett land som i dag börjar förhandla om medlemsskap i EU.
En bit nedanför Haiti, Tchad och Tanzania befinner sig Albanien på Reportrar utan gränsers ranking över pressfriheten i världen. Tillsammans med Serbien (98:e plats) är Albanien (99:e plats) de enda demokratiska europeiska länder som ligger på undre halvan av rankinglistan. Och utvecklingen går dessutom åt fel håll, Albanien föll tre placeringar på listan det senaste året, främst beroende på att säkerheten för journalister blivit sämre.
“Det blir tyvärr allt vanligare att journalister i Albanien utsätts för olika former av attacker eller stämningar”, säger Blerjana Bino när jag träffar henne i Tirana. Hon är chef för SCiDEV , en tankesmedja inriktad på demokrati och media, men hon är också researcher för Safejournalists.net, en webbplats som publicerar fakta om övergrepp på journalister i sju länder på västra Balkan.
Exemplen på Safejournalists webbsida är många, bara den senaste månaden har 13 hot eller attacker av olika slag dokumenterats. Flera journalister har attackerats fysiskt. Den värsta attacken under de senaste åren ägde rum i mars 2023 då en säkerhetsvakt vid tv-kanalen Top Channel sköts till döds när personer beväpnande med automatvapen attackerade kanalens huvudkontor i Tirana.
Albanien var som bekant Europas mest slutna diktatur fram till kommunismens fall. Men även om landet blev medlem i Nato redan 2009 och varit kandidatland till EU sedan 2014 återstår enormt mycket att göra innan landet kan bli EU-medlem.
“Korruption är vanligt förekommande inom många områden, både inom offentlig och privat sektor, och förebyggande åtgärder har haft liten effekt”, konstaterar EU i sin senaste årsrapport om tillståndet i Albanien.
Korruptionen tar sig in i alla samhällsområden, vilket märks även på en såpass neutral fråga som hur många många invånare landet har. 2,8 miljoner har varit den siffra som använts i flera år men eftersom många lämnat landet för att söka bättre betalda jobb utomlands insåg alla att den var för hög. En ny folkräkning, som delvis betalades med biståndspengar från Sverige, landade i att det bara är 2,4 miljoner som bor i landet i dag. Men även den siffran anser många är uppblåst för att regeringen inte ska hamna i dålig dager. En person jag talar med menar att en realistisk siffra snarare är 1,4 miljoner.
Det finns nästan inga dagstidningar kvar i Albanien i dag. Det finns ett tiotal tv-kanaler som sänder nyheter, vilket ger ett intryck av att det finns en mångfald inom medier. Men mediekoncentrationen är stor, fem privata familjer kontrollerar 97 procent av mediemarknaden, uppger Blerjana Bino.
Det mest anmärkningsvärda med de nationella tv-kanalerna är dock inte hur de ägs utan hur de används av ägarna. Mediebolagen är inte ägarfamiljernas huvudsakliga fokus. De äger också stora företag inom bygg, gruvor, sjukvård, utbildning, turism och andra områden där politiska beslut är avgörande. Medieföretagen spelar därför främst rollen att vara en viktig tillgång i förhandlingarna mellan ägarna och politikerna.
“I andra länder är det inte ovanligt att regeringen påverkar medierna genom att styra deras tillstånd eller genom att statliga bolag är stora annonsörer. Så fungerar det inte i Albanien. Här handlar det om att staten ger affärer till medieägarnas andra företag, som är mycket större. Det är ett system som är väldigt svårt att genomskåda”, konstaterar Blerjana Bino.
Nyheterna på tv är antingen väldigt positiva till regeringen eller till opposition. Riktigt oberoende nyheter går inte att hitta bland de större medierna. Det finns medieverksamheter som försöker rapportera på ett seriöst sätt men de är få och små. Ett av dessa ljus i mörket är Balkan Investigative Reporting Network, BIRN, som startades för et par decennier sedan i forna Jugoslavien och som sedan 2014 även är verksamma i Albanien.
“BIRN startades när krigen i Jugoslavien var över och omvärldens intresse för vad som hände i regionen försvann. Vår historia är annorlunda eftersom Albanien inte var en del av Jugoslavien, men de problem vi har liknar de som finns i grannländerna”, säger Kristina Voko som är chef för BIRN i Albanien.
I Albanien fokuserar BIRN på undersökande journalistik inom storskalig korruption, rättsfrågor och organiserad brottslighet. Nätverket driver även nyhetssajten Balkan Insight som publicerar nyheter på engelska om hela regionen inklusive länderna som redan är EU-medlemmar och Turkiet.
BIRN är en icke-vinstdrivande verksamhet som till stor del finansieras av bidrag från biståndsorganisationer som Sida. På Balkan Insight finns en prenumerationsmodell som ger tillgång till låsta artiklar men där är målgruppen inte i första hand lokalbefolkningen eftersom rapporteringen är på engelska. Att sätta upp betalväggar är inget som Albanska medier ägnar sig åt. I ett land där kontanter fortfarande är helt dominerande och väldigt få har ett betalkort är det inte så lätt att ägna sig åt e-handel.
Den albanska delen av BIRN har i dag 14 medarbetare som publicerar artiklar i många olika lokala och internationella nyhetsmedier. BIRN tillåter att många av artiklarna kan återpubliceras fritt, vilket gör att man ofta har över 1000 publiceringar per månad. Men det är självklart ändå bara en droppe i havet.
För att för förflytta Albanien från ett korrupt och fattigt land till en välmående del av EU krävs betydligt mer. Vad som krävs fick vi svart på vitt under gårdagen då nobelpriset i ekonomi tilldelades tre forskare som förklarat varför vissa länder förblir fattiga medan andra blir rika. En väldigt tydlig slutsats är att organiserad brottslighet och korruption inte är en väg till välstånd.
I Sverige hade vi pressfrihet i över hundra år innan vi fick allmän rösträtt. I de forna diktaturerna i Östeuropa kom förändringarna med både demokrati och pressfrihet närmast över en natt, vilket gör att det kanske inte är så konstigt att det inte fungerar perfekt i början. Men efter 35 år borde vi ha lärt oss mer om vad som krävs för att lotsa tidigare diktaturer till en fungerande del av EU.
I de vetenskapliga bakgrundsartiklarna till årets nobelpris i ekonomi nämns inte ordet media överhuvudtaget. Men i boken Why Nations Fail, som är skriven av två av pristagarna, förekommer det desto oftare. I flera av forskarnas exempel, från England 1688 och USA 1904 till Peru 1992 och Uzbekistan 2005, finns det ett glasklart samband – utan pressfrihet ingen demokrati och utan demokrati inget långsiktigt välstånd.
Detta samband gäller självklart i Albanien och på västra Balkan också.