NYHETSBREV vecka 4 – den 24 januari 2024
INTRO: Ibland går det undan
AKTUELLT: Nya mediestödet, Polaris och Schibsted säljer paket
ANALYS: Framtiden för Viaplay (och TV4)
TECKEN I TIDEN: Överlever Sports Illustrated?
Ibland går det undan
I förra nyhetsbrevet ställde jag frågan om vilka som kommer att äga Viaplay och TV4 när 2024 går mot sitt slut. När jag skickade ut nyhetsbrevet hade det precis blivit klart att den extra bolagsstämman i Viaplay godkände styrelsens förslag till finansiering som innebär att Canal+ kommer att bli dominerande ägare tillsammans med tjeckiska bolaget PPF. Ett par timmar efter jag sände ut brevet deklarerade Canal+ att de ska vara långsiktiga ägare.
Och när jag skriver detta så går ryktet för fullt att Telia nu inlett processen att sälja TV4.
De flesta av er som svarade på enkäten trodde att Telia kommer att sälja TV4 innan nyår. Och en del tror att Canal+ kanske inte lever upp till sina löften utan kommer att både köpa och sälja Viaplay innan årsskiftet.
Om TV4 säljs så blir det nästa steg i den stora omvälvning av hela tv-marknaden som vi står inför. Men vem som blir vinnare är fortfarande omöjligt att säga, det finns inte ens en tydlig bild av vad som gick fel hos Viaplay. Jag gör ett försök att reda ut problemen och möjligheterna i min analys längre ner i detta nyhetsbrev.
Resultat av enkäten i förra nyhetsbrevet:
Du är välkommen att höra av dig
Jag har varit tvungen att ta bort möjligheten att skriva direkta kommentarer till artiklarna i nyhetsbrevet. Detta för att kunna få ett utgivningsbevis för nyhetsbrevet. Men du kan alltid skriva till mig, Anders Malmsten, genom att klicka på den lilla knappen här👇
Nu börjar fighten om de nya mediepengarna
I fredags öppnade den nya Mediemyndigheten sin digitala tjänst där landets nyhetsmedier kan ansöka om pengar enligt den nya lagen om mediestöd. Senast 9 februari måste alla ansökningarna vara inlagda i systemet och någon gång i april eller maj väntas den nya Mediestödsnämnden fatta beslut om vilka medier som får stöd och vilka summor de får.
Mediemyndigheten publicerade sina föreskrifter för det nya stödet 12 januari i år och här finns de mest detaljerade villkoren för att få stöd. Exempelvis framgår det att ett allmänt nyhetsmedium måste publicera 2 250 000 tecken per år, inklusive blanksteg. Det är inte så mycket som det kanske låter, om jag gav ut detta nyhetsbrev två gånger per vecka skulle jag kvalificera mig för att få mediestöd.
Det framgår också att det krävs över 1 500 betalande prenumeranter eller 3 000 regelbundna användare för att kunna få stöd. Inte heller det kravet är särskilt högt ställt. Även om mitt nyhetsbrev inte når upp till de målen så finns det hundratals mindre medieverksamheter som klarar detta relativt enkelt.
Men det som blir en svår tröskel för de flesta nationella nyhetsverksamheter är att stödet numera främst riktas till medier som “bedriver relevant lokal och regional nyhetsförmedling”. Om en nationell medieverksamhet ska få stöd krävs både att man bedriver allsidig nyhetsförmedling och att mediet “är av särskild vikt för mediemångfalden eller av betydelse för grupper som är underförsörjda när det gäller journalistisk bevakning.”
Hur detta kommer att tolkas är upp till de sju personer som utgör den nya Mediestödsnämnden. Det är därför svårt i dag att bedöma om tidningar som Dagens ETC, Proletären och Dagen kommer att räknas bland de som är av särskild vikt för mediemångfalden.
Av de 81 tidningar som fick driftstöd i höstas enligt den gamla modellen så är runt 20 av typen nationella tidningar som nu måste passera det nya nålsögat.
Men även om de anses vara av särskild vikt så återstår frågan hur mycket pengar de ska få. Det nya stödet delas ut i förhållande till de redaktionella kostnaderna. Men till skillnad från tidigare är inte statens pengapåse oändlig. Alla stöd ska ges inom ramen för den fastställda budgeten och nytt är att både gratis- och kvällstidningar får söka. Dessutom har alla som tidigare fått stöd möjlighet att få övergångsstöd som i år kan uppgå till 83 procent av det tidigare stödet.
Det känns därför troligt att pengarna inte kommer att räcka till och att många kommer att få sina stöd bantade.
Polaris och Schibsted skapar paket för prenumerationer
Samarbetet mellan två av de tre största dagstidningsutgivarna i Norge ökar. Det är norska mediejätten Schibsted (som äger Aftonbladet och Svenska Dagbladet) som nu testar ett prenumerationspaket tillsammans med den norska dagstidningskoncernen Polaris (som i sin tur äger majoriteten av den västsvenska tidningskoncernen Stampen).
Schibsted och Polaris har en lång historia av samarbeten. Schibsted är också största ägare i Polaris. Orsaken till att Schibsted inte äger hela Polaris hänger främst samman med att det tidigare fanns en speciell medielag i Norge som omöjliggjorde detta.
Att sälja paket av dagstidningar som ingår i samma koncern är en stor trend i dag och den tredje norska tidningskoncernen, Amedia, är ledande i den utvecklingen. Deras över 100 dagstidningar ingår i ett paket som heter +Alt och som kostar 299 norska kronor i månaden. Amedia har även utvecklat en speciell webbsida där användaren kan skapa en egen blandning av nyheter baserat på alla tidningar som ingår i paketet.
Det nya paket för prenumerationer som Polaris presenterade för drygt en vecka sedan innebär att de som är prenumeranter på Polaris största dagstidning, Adresseavisen, kan betala 80 kronor extra för att få tillgång till Schibsteds paket VG+. Det nya paketet går under namnet Adressa + Mer och kommer att kosta 349 norska kronor, eftersom prenumerationspriserna generellt är högre i Norge.
Schibsted har ett paket som går under namnet Full tillgang men det nya samarbetet med Polaris gäller alltså inte detta mer omfattande paket.
I Sverige kommer alla Bonnier News och Gota Medias dagstidningar snart att ingå i Bonniers paket som går under namnet +Allt.
Tipsa om nyhetsbrevet och få boken PRESS STOPP
Om du får fem vänner att prenumerera på detta nyhetsbrev (gratisversionen räcker fint) så får du ett signerat ex av min bok PRESS STOPP. Klicka här för att tipsa👇
Framtiden för Viaplay
Vad var det som fick Viaplay att krascha på börsen? Frågan har diskuterats ända sedan juni 2023 när dåvarande vd:n, Anders Jensen, kastade in handduken och fick börskursen i bolaget att falla. Men ännu finns ingen enighet trots att svaret påverkar hela tv-marknaden i Norden.
Vem som äger våra tv-kanaler är viktigt. Vad de sänder är viktigt. Det gäller även för den som aldrig brytt sig om varken engelsk fotboll eller FBOY Island. Tv är helt enkelt så stort att det påverkar alla övriga delar av mediemarknaden. Detta även om den direkta konkurrensen mellan exempelvis Falu-Kuriren och Netflix är minimal.
Den nordiska marknaden för rörlig bild kommer under 2024 troligen omsätta mer än 10 miljarder euro, enligt analysföretaget Mediavision. Det blir i så fall första gången som tv och bio i Norden når den nivån. Som jämförelse omsätter hela den svenska dagstidningsmarknaden bara en tiondel.
Två av de tre stora kommersiella tv-aktörerna i Sverige har alltid varit lokalt ägda. Det är endast bolaget bakom Kanal 5 som genom större delen av historien haft utländska ägare.
TV4, som dominerat annonsmarknaden i årtionden, hade ursprungligen många ägare men togs över av Bonnier på 00-talet och såldes till Telia för ungefär 10 miljarder kronor sommaren 2018. Nu spekuleras det i att Bonnier kanske köper tillbaka allt för halva priset men om ryktet stämmer att Telia nu påbörjat försäljningen lär fler möjliga köpare blanda sig i leken, även utländska.
Men den stora aktören, sett till börsvärde, har under många år varit Viaplay (eller Nent som bolaget hette tidigare, efter att det knoppades av från MTG 2018). Viaplay har sin grund i TV3 som Jan Stenbeck startade på nyårsafton 1987, innan det ens var tillåtet med reklam-tv i Sverige.
När Viaplays börskurs var som högst, i oktober 2021, kostade en aktie 515 kronor och börsvärdet var då över 40 miljarder kronor. I går låg börskursen på 1,96 kronor, vilket börsanalytiker ändå menar är allt för högt.
Att Viaplays värde rasat samman och numera är på väg att tas över av ett franskt (Canal+) och ett tjeckiskt (PPF) företag kommer att kunna få mycket stor betydelse för hela den svenska mediemarknaden. Men hur förändringen i Viaplay kommer att påverka utvecklingen beror på två saker. Den första är hur de nya ägarna kommer att agera. Och den andra är vad som faktiskt ligger bakom kraschen för Viaplay.
De nya ägarnas planer är ännu okända. En rimlig gissning är att de inte skiljer sig så mycket från de som bolaget själv kommunicerat sedan i somras. Det innebär i så fall fokus på Norden och neddragning av den egna dramaproduktionen.
Bland de jag talat med finns det vilda gissningar att Canal+ främst vill bli av med Viaplay från Polen och andra marknader där de själv agerar. Den nordiska verksamheten planerar man att sälja till Schibsted, lyder resonemanget. Analysen bakom den åsikten grundar sig i att Canal+ under 1990-talet ägde det som fram till nyligen hette C More i Sverige. Canal+ sålde och lämnade den nordiska marknaden 2003. Att de på allvar vill in på den nordiska marknaden igen är därför mindre troligt, lyder resonemanget.
Men det är också lätt att se att Viaplay passar väl in i Canal+ övergripande strategi. Canal+ är i mångt och mycket det som Viaplay ville bli, en internationell aktör inom såväl sport som drama och inom både traditionell tv och streaming. Tack vare Viaplays börskrasch kan Canal+ nu återta en position på den nordiska marknaden till ett mycket lågt pris.
Men varför vill någon överhuvudtaget äga Viaplay när bolaget går så dåligt? Norska mediejätten Schibsted har uppenbarligen haft olika svar på den frågan under de senaste månaderna. I mitten av september köpte Schibsted 10,1 procent av Viaplay för över 300 miljoner kronor. Men sedan valde Schibsted att inte fullfölja investeringen genom att delta i räddningen av Viaplay så som Canal+ gjorde. I och med detta kommer Schibsteds ägande att närmast utraderas.
Om det inte ligger något i spekulationen att Schibsted kommer att ta över den nordiska delen av Viaplay, vilket jag har svårt att tro, så måste några personer inom Schibsted gjort väldigt olika bedömningar av Viaplays framtid under hösten. Om Schibsted under tiden börjat diskutera med Telia om möjligheterna att köpa TV4 kan det förstås ha fått Schibsted att ändra sig, men det är en ren spekulation från min sida.
Låt oss i stället gå över till den andra frågan. Vad mer exakt är det som gått fel för Viaplay? Att läsa den senaste årsredovisning, som publicerades i april, för mindre än ett år sedan, är klart underhållande i dag när vi vet att mycket av det som står där framstår som rena fantasier. Men det är viktigt att minnas att ingen ifrågasatte det Viaplay kommunicerade den gången. När problemen uppdagades i juni hade tio av de tolv börsanalytiker som bevakar Viaplay en rekommendation om köp medan en var neutral och endast en rekommenderade sälj.
Viaplays dåvarande strategi byggde på en snabb expansion inom flera områden. De stora investeringarna i sporträttigheter har framhållits av de flesta som analyserat bolagets fall, som det avgörande misstaget. Men även den stora satsningen på egenproducerade tv-serier och den internationella expansionen finns med bland kandidaterna över vad som gått fel. Men om allt som Viaplay gjort är fel så undrar man hur de kunde ha gjort rätt? Hur borde en rimlig strategi sett ut?
Ser vi till det som rent faktiskt hände 5 juni 2023, när krisen uppdagades och Viaplays aktie föll med 62,7 procent på en dag, så har vi en del att utgå ifrån. Viaplay själva framhöll då en rad problem: Det hade blivit svårare att sälja abonnemang till streamingtjänsterna på alla marknader. Annonsförsäljningen hade minskat i Norden. Ett sparprogram som pågick hade inte gett tillräckliga effekter. Och den svaga svenska och norska kronan drabbade verksamheten eftersom stora delar av inköpen görs i dollar. Till det bör ökade kostnader som en följd av det höjda ränteläget rimligen också läggas.
Men ingen av dessa förklaringar ger några ledtrådar till om det är sporträttigheterna, dramaproduktionen eller den internationella expansionen som är den stora boven i dramat. De faktorer som Viaplay räknar upp är orsakade av den försämrade konjunkturen som fick de underliggande problemen att visa sig.
De flesta som skrivit eller pratat i poddar och tv om Viaplays problem har fokuserat på de enorma kostnaderna för sporträttigheter som det stora problemet. Men mot detta kan vi sätta att Viaplay själva främst dragit ner på den internationella expansionen och dramaproduktionen, inte på sport. Den tidigare sportchefen, som slutade våren 2023, ett par månader innan problemen blev kända, gjorde comeback i Viaplay bara en dryg vecka efter kraschen 5 juni. Och för bara en dryg vecka sedan förnyade Viaplay ett flerårigt exklusivt kontrakt med kampsportsorganisationen UFC.
Sporträttigheterna har varit i centrum för striden om den nordiska tv-marknaden så länge vi har haft kommersiell tv. Och rättigheterna har också varit helt avgörande för flera tv-bolags framgångar. Det första exemplet är TV3:s stora genombrott i Sverige som kom när bolaget köpte rättigheterna till ishockey-VM 1989.
Men den affär som mer än någon annan påverkat marknaden för betald sport-tv i Norden utspelades i december 2009. Det var då som Peter Liljestrand och hans lilla bolag Medge Consulting lyckas köpa de nordiska rättigheterna till engelska Premier League framför näsan på Bonnier.
Rättigheterna till den engelska fotbollsligan hade då sedan länge legat hos Canal plus (som stavade så på den tiden). 2008 hade Bonnierägda TV4 köpt Canal plus för över 3 miljarder kronor.
Peter Liljestrand hade arbetat länge på Canal plus och visste att rättigheterna till den engelska fotbollen, inte minst i Norge där intresset är enormt, var värda långt mycket mer än vad Canal plus betalade.
Medge Consulting delade därför upp rättigheterna och sålde dem land för land, vilket innebar att man lyckades skruva upp priserna till mer än det dubbla. Men affären gav även fyra ytterligare stora effekter:
Canal plus förlorade sin kanske viktigaste tillgång, vilket kom att bidra till de miljardförluster som uppstod under de kommande åren.
MTG, alltså dagens Viaplay, tog greppet om den svenska marknaden för betal-tv, vilket la grunden till deras framgångar sedan dess. Vinsterna ökade trots att man betalade mer än det dubbla mot vad rättigheterna hade kostat tidigare.
Förlusten av fotbollsrättigheterna ledde till att Bonniers köp av Canalplus blev den sämsta medieaffären i Sverige genom tiderna. De inblandade personerna strider därför än i dag om vems felet var, inte minst gäller detta Jan Scherman som var vd på TV4 och därmed den som var ansvarig för köpet av Canal plus. Så sent som för ett par månader sedan slog han fast att “I sporträttighetsbranschen är det svindyrt att förlora. Fråga mig som vet.”
Peter Liljestrand blev en rik man. Enligt vissa uppgifter tjänade Medge Consulting cirka 200 miljoner kronor på affären.
En mycket insatt person som jag talat med menar att det även denna gång är Premier League som är problemet för Viaplay. Fast denna gång blev det tvärtom. Prislappen blev så hög att det var Viaplay som blev förloraren.
“Det är inte så att Viaplay har betalat för mycket för sporträttigheter rent generellt. Men de har betalat för mycket i några specifika fall. När Telia köpte TV4 fick Viaplay panik och trodde att TV4 skulle kunna köpa tillbaka Premier League. Man gick därför till Premier League och la upp över 3 miljarder kronor per år för rättigheterna i Norden för att få förlängning med ett sexårigt avtal. Den nivån är helt orimlig, men man betalade för att få bort Telia-spöket”, säger denna källa.
Nästan alla jag talat med framhåller att utlandssatsningen är ett annat område som kraftigt bidragit till Viaplays krasch. Att ge sig in i stora marknader som Polen, Storbritannien och USA med nordiska tv-serier som ammunition och detta tio år efter att Netflix och HBO etablerade sig framstår som oerhört riskfyllt.
Att vd Anders Jensen tilläts att ta så stora risker tillskrivs att Kinnevik lämnade sitt ägande och att de nya ägarna gav ledningen väldigt fria tyglar.
“När Kinnevik styrde så var det enorm kostnadskontroll. Det krävdes ett skriftligt business case för att bevisa att nya utgifter var motiverade. Hela den kulturen har försvunnit och bolaget har blivit tjänstemannastyrt”, menar en person jag talat med.
Nu har Viaplays misstag inneburit att det mediebolag som Jan Stenbeck en gång byggde upp hamnar i franska och tjeckiska händer. Det är kanske bra, Canal+ och deras ägare Vivendi är mycket större och har kanske möjlighet att bättre klara konkurrensen från Netflix, Amazon, Apple och andra amerikanska media- och techbolag. Men det beror mycket på om det finns en fördel i att fortsätta med den strategi som Canal+ delar med Viaplay och som innebär att man är inne i alla delar av tv-branschen i stället för att specialisera sig på endast en del, som exempelvis Netflix gör.
Strategin bygger på att det finns en fördel i att sända såväl sport som drama och att både vara inne i traditionell annonsfinansierad tv och streamade tjänster med abonnemang. Den stora nackdelen med denna strategi är att företag som Viaplay och Canal+ ska behärska flera olika affärsmodeller i samma organisation, något som sällan fungerar bra. TV4:s misslyckande genom åren med C More kan ses som ett exempel på detta. TV4 lever på annonser medan C More säljer prenumerationer, vilket är en helt annan affärsmodell.
Sporträttigheterna har dessutom den stora nackdelen att de inte bygger någon som helst lojalitet med tjänsten som visar matcherna. Om Amazon eller Apple skulle köpa rättigheterna till Premier League i hela världen så skulle fotbollsentusiasterna snabbt överge sin nuvarande prenumeration till förmån för den nya leverantören.
I förra numret av nyhetsbrevet skrev jag en liten notis som visade hur dominerande amerikansk fotboll är när det gäller tablå-tv i USA. 97 av de 100 mest sedda programmen under 2023 var olika matcher med amerikansk fotboll. Faktum är att hela den amerikanska tv-historien till stor del handlar om samverkan mellan de tre stora nationella tv-näten och den amerikanska fotbollsligan NFL.
I dag samarbetar NFL även med YouTube och har lanserat en helt egen streamad tjänst, NFL+. Den dagen Premier League lanserar en egen tjänst i stället för att sälja rättigheterna är troligen rätt långt borta, men om de räknar med att tjäna mer pengar på detta sätt än genom att samarbeta med mängder av tv-bolag så har jag svårt att tro att de skulle avstå.
De tv-aktörer som främst agerar nationellt har sedan flera år tillbaka insett att nya spelare som Netflix och HBO kan kliva rakt in på deras marknader och få miljoner kunder utan att visa sport eller lokala nyheter och utan att sälja annonser. Om de största sporträttigheterna i världen skulle flyttas från traditionell tv till helt nya digitala tjänster blir förändringen monumental.
Kommer nationella eller regionala tv-kanaler att överleva i framtiden eller kommer vi att få se internationella aktörer ta över? Min bedömning är att såväl Viaplay och TV4 kommer att klara sig ett antal år framåt, men vad som händer på lite längre sikt kan i varje fall inte jag säkert bedöma.
Viaplay ligger nu i utländska, om än europeiska, händer. Det finns hyggliga chanser att bolaget överlever nu när man får in nytt kapital. De flesta jag talat med menar att det finns en lönsam affär i grunden, främst i den svenska och danska delen av koncernen. Men har Viaplay sålts en gång kan det säljas igen och hamna i helt andra händer. Och redan Canal+ har ägare som kanske kan ställa till problem. Jan Scherman varnade för detta i en debattartikel i Aftonbladet i måndags.
Om TV4 säljs inom kort kan det innebära att all kommersiell tv i Sverige får utländska ägare. TV4 står dessutom inför stora problem när deras närmast monopolliknande ställning på annonsmarknaden faller i takt med att tittandet flyttas till internet. Hur en eventuell ny ägare kommer hantera detta vet vi inget om i dag.
Men TV4:s starka ställning baseras också på deras position som nyhetsförmedlare, något som både TV3 och Kanal 5 gett upp för länge sedan. Detta gör å andra sidan att ägandet av TV4 är betydligt mer känsligt för Sverige än ägandet av Viaplay. Jag har flera gånger skrivit om protesterna mot försäljningen av brittiska The Telegraph till Abu Dhabi. Hur skulle Sveriges riksdag agera detsamma hände TV4?
Mitt under denna kanske historiskt omfattande omvandling av tv-marknaden i Sverige ska utredningen om public service inriktning för de kommande åtta åren presenteras. Den parlamentariska kommittén, som leds av Göran Hägglund, ska presentera sina förslag senast 30 april i år.
Det kommer alltså att finnas massor av spännande tv-innehåll att ta del av de kommande månaderna. Kanske även i form av program på tv.
Årets förstasida
Det är lite tidigt att komma med årets förstasida redan 15 januari, men det känns som om isländska Morgunblaðið kommer att klara konkurrensen året ut rätt väl.
Slutet för Sports Illustrated?
Hela detta nyhetsbrev har fått en sportprägel, så låt mig därför avsluta med nyheten att det som för några år sedan var USA:s överlägset mest ansedda sportmagasin - Sports Illustrated - kanske är på fallrepet.
Tidskriften, som en gång hade över 3 miljoner prenumeranter, produceras numera på licens av företaget the Arena Group men ägs av företaget Authentic Brands Group. Enligt New York Times (gåvolänk) klarade Arena Group inte av att betala en licensavgift på 3,75 miljoner dollar i januari, vilket fick ägarna att säga upp licensavtalet.
Tipsa gärna dina vänner om Malmsten om Medier
Hjälp mig att sprida detta nyhetsbrev till fler personer. Om du tipsar fem vänner som anmäler sig som prenumeranter (gratis eller betalande) får du ett signerat exemplar av min bok PRESS STOPP. Klicka i så fall på knappen här👇